Helsingborgs konserthus
Helsingborgs konserthus färdigställt 1932, ritat av Sven Markelius. Konserthuset är scen åt Helsingborgs symfoniorkester. Konserthuset är scen för flera olika evenemang, från klassiska konserter till storband och underhållning. Helsingborgs Symfoniorkester håller regelbundna konserter i huset där man både spelar äldre och mer moderna klassiska verk. Flera inbjudna artister bjuder ofta på föreställningar av olika slag. Teman kan bland annat vara jazz, 60-talsmusik, humor, gospel och soloframföranden. Dessutom bjuder man in både förskole- och skolelever på särskilda konserter och föreställningar riktade till barn. Helsingborgs konserthus är sedan 1 januari 2015 en del av det kommunala bolaget Helsingborg Arena och Scen AB med Max Granström som verkställande direktör. 1927 hölls en tävling för att formge Helsingborgs nya konserthus. Tävlingen vanns av Sven Markelius, vars första förslag var en klassicistisk byggnad med kolonner och ornament. Emellertid kom Markelius under projekteringen i kontakt med helt nya idéer från Europa och alla klassiserande detaljer togs bort. Slutresultatet blev en stilren och spartansk modernistisk byggnad, en byggstil som på svenska kommit att heta funkis. Helsingborgs konserthus har kommit att bli ett av de första och bästa exemplen på funktionalism i Sverige. Själva byggnaden är i vit puts och utförd enligt modernismens mest grundläggande principer. Den består av enkla geometriska former, från entrépartiets runda form till konsertsalens fyrkantiga. Fönsterband genomskär de vita fasaderna. Ut från entrén spänner en baldakin som vilar på smäckra pilotis. Entréhallen är ljus och öppen tack vare stora fönster och ett högt tak. För själva rörelsen inåt och uppåt i byggnaden inspirerades Markelius av Parisoperans trapphall där man i pauserna kan stå och samtala och samtidigt ha uppsyn över hela folkvimlet. Den stora konsertsalen tar ca 840 personer och har fått mycket beröm för sin utmärkta akustik. I huset finns även en liten konsertsal (den fd biosalongen) som tar 240 personer. Mycket av den goda akustiken beror på lokalens blygsamma storlek. Byggnaden uppfördes med restauranglokal och biograf med separat ingång. Endast tre år efter öppnandet (1935) stängdes restaurangen och lokalen övertogs av stadens bibliotek, som ett provisorium som varade till 1965, när Helsingborgs Stadsbibliotek färdigställdes. Idag används utrymmena som utgjorde kök som omklädningsrum. 2017 öppnade åter en bar och café i Konserthuset. Biografen öppnade under namnet Konserthusbiografen, därefter "Capitol" och drevs länge som Sandrews 1-2-3 (som namnet antyder moderniserades lokalerna till att hysa tre salonger på 1970-talet). Efter att ha lagt ner sin biografverksamhet 2006 fick Sandrews inte sälja verksamheten till SF Bio av Konkurrensverket, istället drevs biografen under namnet Astoria i ungefär ett års tid. Därefter gick Astoria i konkurs och SF Bio köpte verksamheten, i Helsingborg två biografer. Medan Röda Kvarn behölls lades Astoria ner och biografsalongen utgör i dag Lilla scenen. Huset blev byggnadsminne 1997.
Snövit och de sju dvärgarna
Omdubbningen som också är den version som visats på bio sedan 1982 är också den version som finns utgiven på VHS, DVD och Blu-ray. Walt Disney hade under slutet av 20- och 30-talet lyckats etablera sig som en av Hollywoods stora filmmakare. Hans Musse Pigg-kortfilmer och Silly Symphonies-filmer hade rönt stora framgångar. Han hade även börjat experimentera med tecknad färgfilm, vilket skulle visa sig vara ett både kreativt och lukrativt drag, då en av hans första tecknade kortfilmer i färg, Tre små grisar, spelade in mer än 250 000 dollar på två år. Tack vare detta kunde Walt ta ut en bankkredit på en miljon dollar, med vilka han skulle finansiera sitt nya projekt: en tecknad långfilm på bröderna Grimms berättelse Snövit. Disney hade ända sedan 15-årsåldern velat göra en film om Snövit. Han hade då sett en stumfilmsversion med Marguerite Clark i huvudrollen vilken hade gjort ett stort intryck på honom. Filmen projicerades på en skärm med fyra sidor och han satt så att han kunde se två skärmar samtidigt. Tankarna att göra en långfilm var dock inte bara hämtade ur ett konstnärligt perspektiv, den stora depressionen hade påverkat biosalongerna vilket resulterade i att många biografägare var tvungna att ge bort fribiljetter eller visa dubbla långfilmer, vilket påverkade budgeten till kortfilmer negativt. Det ryktades att Disneybolaget var på väg att gå i konkurs, då det var allmänt känt att bolagets ekonomi gick upp och ner, så när Walt kallade hela sin personal till ett möte var många övertygade om att bolaget skulle läggas ned. Mötet visade sig dock vara Walts tillkännagivande av att Snövit-produktionen skulle starta. Därefter spelade Disney själv upp hela historien, inklusive alla roller och scener och vid slutet spred sig applåderna mellan de anställda. Dagen efter gav filmbolaget ut ett pressmeddelande om att Disney skulle göra en tecknad långfilm av sagan Snövit. Många morgontidningar menade att Disneys nya projekt var en förnyelse inom filmbranschen, medan filmbolagen i Hollywood inte var lika entusiastiska. De var övertygade om att projektet skulle innebära slutet för Walts karriär och döpte projektet till Disneys dårskap. Walt tog dock ingen notis om detta, utan fokuserade helt på sitt nya projekt och lät anställa fler tecknare. Alla intervjuades personligen av Walt, och några av de nyanställda var Marc Davis, Ward Kimball, Frank Thomas och Ollie Johnston som senare skulle ingå i den grupp Walt kallade för de nio gamla männen, eftersom de var de mest lojala och bar ansvaret för många scener i Disneystudions filmer. Innan Snövit-projektet startade hade Walt haft sex heltidsanställda tecknare men i och med detta projekt ökade arbetsskaran till 50 animatörer, 50 assisterande animatörer, en orkester med 24 medlemmar samt manusförfattare, färgläggare, kameramän, tekniker, sekreterare och budpojkar. Produktionsschemat och berättelsen till Snövit blev klar 1935 och animatörerna såg fram emot att få göra en långfilm. Walts bror Roy ansåg däremot att det skulle ta för lång tid att göra filmen och att summan de var tvungna att investera i projektet var alldeles för hög. De var nu tvungna att betala ut mer löner efter att ha anställt flera nya animatörer och Walt hade dessutom infört ett bonussystem där bonusen bestämdes utifrån hur lång tid tecknaren hade tillbringat i studion varje vecka. Bonussystemet var menat att se till att de bästa tecknarna inte skulle hoppa av projektet innan filmen var färdig. Roy bekymrade sig över att deras utgifter skulle bli extremt stora, men Walt menade att de kunde skära ner på produktionen av kortfilmer för att få råd. Detta oroade Roy än mer eftersom kortfilmerna var filmbolagets största inkomstkälla. I slutändan skulle Walt bli tvungen att inteckna sitt hus för att få tillräckligt med kapital till produktionen som pågick i tre år och landade på 1,5 miljoner dollar, en monstruös summa för en film på 30-talet.
Pelikan (olika betydelser)
Pelikan – flera arter av fåglar inom familjen pelikaner. Pelikan (biograf) – före detta biosalong på Folkungagatan i Stockholm. Restaurang Pelikan – på Blekingegatan i Stockholm. Pelikan (företag) – tillverkare av reservoarpennor, med mera. Pelikan (kristussymbol) – en pelikan som pickar sitt bröst och matar sina ungar med sitt blod. Pelikanål – en djuphavslevande fisk.
Filmstaden
Filmstaden, tidigare SF Bio, är Sveriges största biografkedja, ägda av AMC Theatres. Filmstaden bildades 1998 efter att Bonnier delat upp AB Svensk Filmindustris verksamhet i två bolag, biografbolaget SF Bio AB och produktionsbolaget Svensk Filmindustri AB. Efter att Bonnierkoncernen år 2017 sålt sina sista ägarandelar i SF Bio AB:s moderbolag Nordic Cinema Group till AMC Theatres genomfördes ett namnbyte på aktiebolaget till Filmstaden AB, då Bonnierkoncernen äger varumärket SF (Svensk Filmindustri). Filmstaden ingår i den nordisk-baltiska koncernen Nordic Cinema Group, som sedan 2017 är en del av Odeon Cinemas Group, AMC Theatres europeiska dotterbolag vilka i sin tur sedan 2012 är en del av kinesiska Wanda Group. Omskyltningen från SF till Filmstaden började den 26 oktober 2018 och förväntas pågå till mitten av 2019. Filmstaden har sedan 1980 varit namn på Svensk Filmindustris multibiografer, i dag ägt av biografkedjan Filmstaden AB. Namnet Filmstaden kommer från namnet på SF:s gamla inspelningsstudio Filmstaden i Råsunda, Solna, det studioområde där 440 SF-filmer spelades in mellan åren 1919 och 1970. På platsen ligger i dag en biograf med namnet Filmstaden Råsunda. Den första biografen under namnet Filmstaden öppnade den 15 februari 1980 i hörnet Mäster Samuelsgatan/Regeringsgatan i Stockholm (i Passagenhuset). Det var främst för att möta Ri-Teatrarnas etablering av multibiografen Rigoletto på Kungsgatan som SF började med multibiografer. Den första biografen hade elva salonger i två plan, varav salongerna 1 och 2 ägdes av Sandrew Film och Teater AB och salongerna 6 och 7 av Svenska Filminstitutet. Från och med 1985 tillkom ytterligare fyra salonger på det övre planet. Sista föreställningen visades den 7 januari 1996, men redan den 3 november året innan stängdes delar av biografen i och med att Sergelteatern då återinvigdes som multibiografen Filmstaden Sergel, med 14 salonger. Två av dessa tillhörde Sandrew Film och Teater (sedermera Sandrews), som 2007 gick i konkurs och övertogs av dåvarande SF Bio. I början av 2016 fanns sammanlagt 38 biografer med 264 biosalonger på 22 orter. Systerbolaget SF Kino är Norges nästörsta biografoperatör med 13 biografer med totalt 82 salonger på 12 orter. År 1983 köptes Svensk Filmindustri upp av Bonnierföretagen, och bolaget inledde en stor rekonstruktion och omorganisation. Denna utmynnade senare 1998 i att SF delades upp i två olika bolag – AB Svensk Filmindustri samt SF Bio AB, numera Filmstaden AB. Under 2007 tog Filmstaden över Astoria Cinemas landsortsbiografer till följd av Astorias ekonomiska problem. Flertalet av landsortsbiograferna lades ner med omedelbar verkan (utom Borlänge som såldes vidare till Svenska Bio). Senare samma år tog Filmstaden även över Biopalatsen i Stockholm och Göteborg. Detta hjälpte dock inte, utan Astoria Cinemas begärdes i konkurs i juli. Astorias kvarvarande biografer i Stockholm togs över av Svenska Bio. Filmstaden har sedan 1983 i det närmaste totalt förnyat sitt biografnät, man byggde flersalongsbiografer under namnet Filmstaden, ett varumärke som 2018 kom att bli bolagets nya namn. Filmstaden äger 49 procent av Svenska Bio som 2018 drev 37 biografer med 145 salonger på 34 orter i hela Sverige. I mars 2013 sålde Bonniers 60% av Filmstaden till riskkapitalbolaget Ratos. Ratos är tidigare ägare av det finska biografbolaget Finnkino. Det nya samägda bolaget, Nordic Cinema Group, med Ratos som huvudägare, är det största biografbolaget i Norden med 440 salonger i fyra länder. År 2015 sålde Ratos sin ägarandel och Bonnier 25% av sitt innehav till riskkapitalbolaget Bridgepoint. Filmstaden har biografer över hela Sverige. 2018 fanns det sammanlagt 38 biografer, med 270 biosalonger och dryga 34 200 fåtöljer på 22 orter. Tabell uppdaterad Februari 2020. Notera att tabellen endast innehåller biografer som ägs och drivs av Filmstaden. Därmed exkluderas Svenska Bio-biografer och Cinemascenen-biografer.
Cinemateket
Cinemateket är en visningsverksamhet av film arrangerad på statligt uppdrag via Svenska Filminstitutet. Verksamheten, som startade 1964, presenterar äldre och nyare film som inte finns tillgänglig på den ordinarie biorepertoaren. Den har (2016) verksamhet i Göteborg, Malmö och Stockholm, och 2017 inleds digital visningsverksamhet även på tio andra orter. Själva namnet "Cinemateket" kom från Henri Langlois Cinémathèque. Förhistorien till Cinemateket-verksamheten daterar sig till 1933 och bildandet av Svenska Filmsamfundet. Då var målsättningen att rädda arvet från stumfilmens era, några år efter ljudfilmens genombrott och då totala dominans i biosalongerna. Dessutom ville man förbättra kvaliteten för svensk film. Organisationen bytte 1940 namn till Filmhistoriska samlingarna. De filmhistoriska samlingarna donerades till det 1963 bildade Svenska Filminstitutet, och 15 september året efter inleddes "Filmklubbens" (egentligen Filminstitutet Filmklubb) verksamhet med en visning av Cirkus av Charlie Chaplin (på rekommendation av Ingmar Bergman). Visningslokal var då Z-salen i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Cinematekets visningar genomförs på statligt uppdrag via Svenska Filminstitutet, med målsättning att kunna ge besökarna tillgång till hela filmhistorien (och inte bara de nyproducerade filmer som dominerar biorepertoaren). De inkluderar stumfilm med levande musik, liksom en del förhandsvisningar. Verksamheten har varit centrerad till olika hyrda biosalonger i Göteborg, Malmö och Stockholm. I Stockholm visar man även film i Svenska Filminstitutets egen byggnad Filmhuset, byggd 1970. Visningarna i Göteborg inleddes hösten 1967, då i en av hörsalarna på Stadsbiblioteket. Premiärfilmen 20 september 1967 var Norrtullsligan av regissören Per Lindberg. Malmö kom med på Cinematekets karta först 1988, då visningarna inleddes på biografen Spegeln, första film var Linje Lusta. Från starten var medlemskap obligatoriskt för att kunna se på Cinematekets visningar. Sedan 2014 har dock medlemskravet avskaffats (även om medlemskort ger rabatt på biljetten), bland annat med hänsyn till besökare under 15 år. Som en del av verksamheten gör vissa visningar inom ramen för "Unga Cinemateket". Dessutom är visningarna gratis för besökare under 15 år (se dock åldersgräns). Våren 2016 meddelade Svenska Filminstitutet att man tänkte förändra utbudet från och med våren 2017. Man tänker under etiketten "Cinemateket c/o" satsa mer resurser på visningar i digitalt format utanför de tre storstadsregionerna – inklusive i Skövde och Norrköping – samtidigt som filmutbudet skärs ner kraftigt i Göteborg och Malmö. Orsaken är, enligt Cinemateket, att det blivit svårare att få tag på filmkopior på fotografisk film från distributörerna, vilket begränsar möjligheten att göra parallella visningar av samma film på olika orter. Analoga filmkopior i olika arkiv förvaras i allt högre grad utan visningar, vilket förlänger de ofta värdefulla kopiornas livslängd. Samtidigt har utbudet av digital film blivit allt större, vilket enligt Cinemateket lett till ett behov av att sprida film även till orter som inte längre kan visa film analogt. På Capitol i Göteborg, där man under senare år haft det högsta publiksnittet av de olika Cinemateket-biograferna, förväntas 2017 innebära att över 100 av de 130 årliga visningarna försvinner. Det minskade utbudet av analoga filmkopior kommer sannolikt även att påverka Cinematekets Stockholmsverksamhet bortom Gärdet. Cinematekets digitala "landsortssatsning" 2017 genomförs på försök och rör tio olika städer. I Göteborg har Cinemateket sedan 1999 visningar på Bio Capitol. Under senare år (exempelvis 2016) genomförs cirka 130 filmvisningar på bion, vilket motsvarar cirka fem filmer i veckan under vår- och höstsäsongerna. I Malmö har Cinemateket visningar på biografen Spegeln. Antalet visningar per år är cirka 120 – fyra i veckan under vår och höst.
Syntolkning
Syntolk är en person som utövar syntolkning. Syntolken använder ord för att översätta bilder, skeenden och skriven text i film för att inkludera personer med synnedsättning eller exempelvis dyslexi. Verbalt, eller i form av ett skrivet manus, tillgängliggör syntolken det som annars bara kan uppfattas av seende. Syntolkens manus spelas in som en ljudfil av syntolken själv eller av en inläsare. Syntolkens arbete innebär efterforskning och textbearbetning inför beskrivning av exempelvis faktauttryck, platser, utseende, kroppsspråk, tids- eller klassmarkörer och anpassning till specifik målgrupp för varje syntolkning. I några fall, exempelvis vid syntolkning av informationsfilm, kan syntolkens arbete innebära film eller ljudredigering för att syntolkningen ska få plats. Det kan då behöva bli en alternativ film med pauser för syntolkning, som blir tillgänglig parallellt med originalet, för att gruppen syn-nedsatta ska få samma information som seende. Syntolkning är inte bara att få något visuellt beskrivet utan är även en viktig del i att vara en del av samhället och tillsammans med andra få möjlighet att ta del av det. Den svenska kristdemokratiska politikern Maria Larsson, tidigare äldreminister, beskriver i en debattartikel faran i att på grund av sin funktionsnedsättning bli isolerad. I början av 1980-talet började amerikanen Joel Snyder att arbeta med syntolkning i USA. Hans bakgrund var med talböcker, men övergick till att tolka teaterpjäser och media i Washington, DC. Han startade även The Audio Description Project som blivit mycket uppmärksammade och sammanställer listor över evenemang och DVD-filmer som syntolkats. Numera är han ordförande i Audio Description Associates, LLC, samt ansvarig för Audio Description Project, American Council of the Blind. Tillväxten av antalet filmer som syntolkas i USA är mycket kraftig, från en film 1998 till 117 under 2015. I Sverige har syntolkning sedan mitten av 1980-talet utvecklats mycket tack vare de tekniska hjälpmedel för hörselförstärkning som fanns på teatrar, till exempel hörslingor. Georg Malvius, teaterchef på Länsteatern i Örebro mellan 1982 och 1985, jämförde där de första syntolkningarna med radioteater. Många av de helgkurser till syntolk som Peter Lilliecrona har haft genom åren genererade både intresse och kunskap om syntolkning av film och teater. Ända sedan 1991 har han verkat för att synliggöra syntolkning. I maj 2010 var Lilliecrona med om att starta föreningen Syntolkning Nu i Sverige. Föreningen har även legat bakom tre filmfestivaler, BLICK, där alla filmer även kunde ses med hjälp av live- eller inspelad syntolkning. Den första filmen som syntolkades på svenska var Tjenare kungen, 2005. Sedan dess har omkring 70 filmer på DVD syntolkats på svenska. Den 27 maj 2011 kunde man under galapremiären av filmen Jävla pojkar ta del av den första inspelade syntolkningen i en biosalong. När filmen senare gavs ut på DVD, så var det den första DVD där man kunde välja inspelad syntolkning eller syntolkning via en mobilapp. Sverige är fortfarande störst vad gäller live-syntolkning av teater men är sedan några år tillbaka omsprungna vad gäller tillgång på inspelad syntolkning på bio och TV. Syntolksutbildning som varade längre än de tidigare helg eller enstaka veckokurser ute i landet etablerades 2010 vid Fellingsbro folkhögskola filialen i Örebro, i samråd med TÖI - tolk och översättarinstitutet vid Stockholms universitet. Höstterminen 2011 startade den första distansutbildningen till syntolk under 16 veckor. Utbildningen som bygger på mycket praktisk verksamhet har film och teater som huvudsakligt område. Även konst, dans och manusinläst syntolkningsspår till SVT-öppet arkiv ingår i undervisningen. Utbildningen till syntolk ges numera på kvartsfart under ett helt läsår. Hösten 2017 startar den ettåriga Syntolksutbildningen som distanskurs på halvfart.
