Dokumentärfilm
En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv. En dokumentär kan exempelvis avhandla historia, natur och vetenskap, mänskliga livsöden eller politiska och sociala motsättningar. De kan också skildra exotiska platser, storslagna och ordinära händelser och annorlunda människor, men lika gärna vardagliga företeelser och vanliga människor. En tydlig avgränsning mellan dokumentärfilm och spelfilm är omöjlig att göra. Att skildra något på film innebär alltid ett redigerat utsnitt av verkligheten tillsammans med ett formspråk. Dokumentären har beskrivits som "en filmisk praktik, en tradition, och ett publikt förhållningssätt till filmupplevelsen" som hela tiden utvecklas och som saknar tydliga gränsdragningar. Nanook - köldens son, producerad 1922 av kanadensaren Robert Flaherty, brukar kallas för den första långfilmsdokumentären. Ordet dokument på engelska, document, användes redan under tidigt 1200-tal i betydelsen "undervisning" eller "instruktion", och härstammar från fornfranska dokument som betyder "lektion" eller "skriftlig bevisning", från latinska documentum, "exempel, bevis, lektion"", och på medeltida latin "skrivet officiell instrument" från docere, "för att visa, undervisa" (se doktor). På engelska är betydelsen "något skrivet som tillhandahåller bevisning för eller bevis" dokumenterat från början av 1700-talet. Ofta hävdas det att documentary ("dokumentär") användes första gången av skotske filmskaparen John Grierson 1926 när han skrev om Robert Flahertys film Moana (samme regissör som fyra år tidigare gjorde Nanook). Han definierade dokumentären som "creative treatment of actuality" (kreativ behandling av verklighet). Och enligt Grierson skulle dokumentären användas för att informera, undervisa och propagera. Gränsdragningen mellan spelfilm och dokumentär är omöjlig att göra. Dokumentärfilm har stora likheter med reportaget som också syftar till att så verklighetstroget som möjligt avspegla verkligheten sådan den faktiskt gestaltar sig. Där är utgångspunkten verkligen journalistisk. Instruktionsfilm (som är manualer i form av rörliga bilder för apparater, rutiner och processer) är i regel inte dokumentär. Journalfilm (newsreel) och resefilm (travelogue) påminner i regel mer om ett reportage än en dokumentär. En film som har till syfte att skildra en verklig händelse, men där man av olika skäl saknar lämpligt bildmaterial och i stället låter skådespelare åskådliggöra händelseförloppet i efterhand, brukar kallas dramadokumentär, men ett riktigare ord vore dokumentärdrama. Om man tar fasta på Griersons uppfattning att "kreativ behandling" är en del av kravet på en dokumentärfilm, kan man urskilja grader av kreativitet i olika typer av film. Efter beslutet om var kameran ska placeras, saknar nog en övervakningsfilm all kreativitet. Dess enda funktion är att registrera vad som sker framför kameran. Estetiska aspekter är helt frånvarande. Och man lär sig knappast något om de passerande människornas liv och bakgrund. Alla filmer är propagerande, det vill säga att en åsikt eller attityd medföljer informationen. När attityden/åsikten märks som tydligast brukar man kalla det för en propagandafilm, när den är som mest subtil är det svårare att upptäcka vad filmaren vill att man ska tycka. För att märka hur man manipuleras av en film, måste betraktaren ha tillräckligt mycket kunskaper och insikter i ämnet för att själv kunna avgöra allt från direkta felaktigheter till nyanser i budskapet. En av Sucksdorfs lärjungar var Stefan Jarl som har blivit en av Sveriges mest kända dokumentärfilmare. Tillsammans med Jan Lindqvist gjorde han 1968 Dom kallar oss mods och han har sedan dess gjort ett tjugotal omtalade dokumentärfilmer. 2010 var det premiär för Jarls film Underkastelsen om alla farliga kemikalier vi ovetande får i oss.
Tempo dokumentärfestival
Tempo dokumentärfestival är en återkommande festival i Stockholm för dokumentära uttryck inom bland annat film, radio och foto. Där arrangeras även föredrag och debatter samt visningar och workshops för unga. Festivalen är den största i sitt slag i Sverige. "Tempo Dokumentärfestival är Sveriges största filmfestival för dokumentära uttryck. Sedan grundandet 1998 presenteras dokumentärer från hela världen som annars inte skulle nå en svensk publik och Tempo utgör ett unikt forum för att samlat presentera dokumentära verk över genregränser – film, radio, foto, transmedia och mer experimentella uttrycksformer. Tempo är också är forum för dokumentärbranschen och arrangerar en rad branschrelaterade aktiviteter som work in progress, seminarier, masterclasses och Tempo Pitch. Mellan festivalerna arrangeras olika evenemang med dokumentär inriktning, seminarieprogram, debatter, fotoutställningar samt filmvisningar och workshops för unga. Filmfestivalen och dess kringaktiviteter anordnas av den ideella föreningen Tempo Dokumentärfestival". Tempo grundades av Gustav Forsberg under kulturhuvudstadsåret 1998. Tempo har sedan 2006 Svenska Filminstitutets nationella festivaluppdrag för dokumentärfilm. 2005 tilldelades festivalen Citypriset "Årets film" av tidningen Stockholm City och 2007 valdes Tempo till en av DN På Stans "Stockholmshjältar". Sedan 2008 ingår Tempos i Guldbaggens nomineringsgrupp för dokumentärfilm och bästa kortfilm. Priset instiftades 2012 och är uppkallat efter den legendariska filmregissören Stefan Jarl, som står bakom kända filmer som Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv. Syftet är att lyfta de allra bästa utländska dokumentärerna och vinnande film tilldelas 2000 euro. Sveriges största dokumentärtävling där vinnande regissör tilldelas 75 000 kronor. Tävlingen utser Sveriges bästa dokumentär i kortformat. 25 000 kronor tilldelas vinnande regissör. New Doc är tävlingen för oetablerade svenska filmskapare. Priset tilldelas en ny talang och består av 40 000 kronor. Bland filmerna som tävlar i Tempo Short Award tilldelas Tempo Sound Award den film med den mest kreativa och genomtänkta ljudbilden. Vinnaren tilldelas 60 000 kronor som kan användas hos Momento Studio. Tävlingen för radio i kortformat. De tävlande bidragen får vara max tre minuter. Priset instiftades av professor i radioproduktion, Bengt Bok. Vinnaren får 5000 kr samt studiotid och producent hos Munck Studios. Priset består av 90 000 kr som tilldelas den bästa idén till en ny dokumentärfilm. Priset ska användas till att färdigställa filmen. Riksföreningen Folkets Bio instiftade Bettans fond, en stipendiefond i Bettan von Horns namn, den 14 december 2017. Fonden har som syfte att stödja och uppmuntra kreativt arbete med att visa dokumentärfilm på biograf och ska årligen dela ut bidrag till Folkets Bio-biografer. Årets mottagare får 30 000 kronor och har valts av Lucia Pagano och Riksföreningen Folkets Bios ordförande Petter Forkstam.
Marie Nyreröd
Marie Elisabeth Nyreröd, född 19 juli 1955 i Arvika, är en svensk journalist, TV-producent och filmare. Nyreröd studerade journalistik vid Stockholms universitet. 1980 böarjade Nyreröd på Sveriges Television, där hon sedan huvudsakligen var verksam. 1987 började hon på SVT:s kulturredaktion och verkade där som reporter respektive producent för ett flertal program inom framför allt film, teater och litteratur, däribland Nike, Kobra och Dramat i TV-soffan (2004), om TV-teaterns historia. Sedan 2005 har hon arbetat med litteraturprogrammet Babel, sedan 2010 som dess projektledare. År 1997 gjorde hon en intervju med Ingmar Bergman, vilket ledde till att hon 2003 fick unikt tillstånd av den tillbakadragne regissören att göra en omfattande intervjuserie med honom, Ingmar Bergman – 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman och filmen, Bergman och teatern och Bergman och Fårö). Denna väckte stor internationell uppmärksamhet med visning på stora filmfestivaler och Emmy Award-nominering 2004 och har även visats på biografer internationellt i långfilmsformat med titeln Bergman Island. Hon fortsatte arbetet kring regissören tillsammans med Stig Björkman i filmen Bilder från lekstugan (2009), baserad på Bergmans privata 16-millimetersfilmer från hans filminspelningar på 1950-60-talet. I samband med jubileumsåret 2018, 100 år sedan Ingmar Bergmans födelse, var Nyreröd ansvarig för hela Bergman-firandet på SVT och hade det året också premiär på de egna dokumentärfilmerna Bergmans början: ilska, kärlek, magknip och Den obesegrade kvinnligheten – en film om Gun Bergman, om Ingmar Bergmans tredje hustru. Efter dokumentärerna på 00-talet, blev Nyreröd vän med Bergman och fick Bergmans 80 år gamla nalle 2006. Nyreröd kom plötsligt i fokus i samband med 11 september-attackerna 2001, då hon och fotografen Sven-Äke Visén var i New York för att göra ett reportage för Kobra om legendariska Hotel Chelsea – detta reportage blev sedermera i stället den timslånga dokumentärfilmen Chelsea Hotel (2002). Mitt under arbetet inträffade flygattentaten mot World Trade Center, även synligt i dokumentären. Då flygförbud inträdde i flera dagar därefter och ingen annan svensk TV-reporter fanns i New York, fick de båda plötsligt förvandla sig till nyhetsreportrar och nästan dygnet runt leverera direktrapporter och reportage från kaoset till SVT:s nyhetsprogram. Det var första gången hon arbetade som nyhetsreporter i TV-rutan. Julen 2020 gjorde hon en tv-dokumentär i två delar om sångaren, musikern, författaren och konstnären Ulf Lundell med titeln Ulf Lundell - friheten och ensamheten.
Stefan Jarl
Jarl är en kontroversiell filmare. Hans film Godheten från 2013, som SVT köpte visningsrättigheten till, fick inte som planerat visas före riksdagsvalet 2014. Detta trots att filmen inte tar någon partipolitisk ställning. Harry Schein förverkligade den svenska filmreformen med inrättandet av Stiftelsen Svenska Filminstitutet år 1963. I det första filmavtalet fanns en jury som skulle dela ut ett generöst tilltaget kvalitetsstöd i efterhand. Det stödet gjorde 1960-talet till något av den svenska filmens guldålder. I Dom kallar oss mods efterföljd producerades en rad dokumentärfilmer enligt samma modell, kollektivfilm. Filmerna produceras kollektivt med vad det innebär för förluster och vinster. Den förbilligade produktionsprocessen gjorde att filmarna behöll kontrollen över sitt arbete, vilket resulterade i en rad egensinniga och starkt samhällskritiska filmer. Rekordåren (1966/1967/1968), Gruvstrejken (1970) och Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970) är exempel på kollektivt producerade filmer från den här tiden. Problemet med att få inflytande över distributions- och visningskanalerna kvarstod vilket blev en black om foten för filmer som ville vara aktuella. Filmreformen hade inte ändrat branschens struktur och osynliga regler, utan tvärtom, kvalitetsfilmbegreppet hade blivit ett ytterligare hinder för nytänkande. De nya filmrörelsen sågs inte med blida ögon av etablissemanget och Schein ville stödja färre - konstnärligt värdefulla hellre än samhällstillvända - filmer för en sparsmakad publik. Den samhällskritiska dokumentären, ansåg Schein var en angelägenhet för televisionen och inte för biografen. Jarl/Lindqvist menade att kvalitetsstödet borde göras om till ett förhandsstöd tillgängliga för fler filmare och filmer som skildrade samtiden. I sitt nästa filmprojekt Jarl och Lindqvist förena det politiska/samhällskritiska med estetisk formförnyelse. Intäkterna från Dom kallar oss mods räckte för att finansiera en lång dokumentärfilm och några andra finansiärer gick inte att hitta. Filminstitutet sa nej och det gjorde också Sandrew och TV2. Jarl och Lindqvist fick redigerade materialet till en 29 minuter lång kortfilm med namnet Förvandla Sverige, fragment av en långfilm 1966–1974 (1974). Förvandla Sverige inleds med bilder på interiören från doktor Lapidus lilla lägenhet på Kungsholmen. Vi får veta att han, innan han hängde sig på sin toalett, arbetade på Säters sinnessjukhus. En 8 mm projektor snurrar i rummet och visar bisarra bilder av dansande sinnessjuka människor - bilder som påminner på Peter Weiss tidigare brutala estetik. "Förvandla Sverige är den film jag alltid 'försökt göra om. Den förblir min ogjorda film. I den meningen är jag stolt över den". Det skulle dröja 10 år fram till Jarls nästa långa dokumentär Ett anständigt liv. Motståndet mot den offentliga filmpolitiken tog sig för i bildandet av Filmcentrum i sin tur tog initiativet till att bilda en samarbetsorganisation för de många filmarbetarorganisationerna. Stefan Jarl ville genom dem få inflytande över de pengar filminstitutet och filmbranschen förfogade över. Det hjälpte inte mycket, det andra filmavtalet var, precis som det första, ett långfilmsavtal som i stort sett negligerade kort- och dokumentärfilmen. Som väntat motarbetades FilmCentrum av Harry Schein och Filminstitutet, men även regeringen och socialdemokratin var avogt inställda. Först efter två års uppvaktande Utbildningsdepartementet fick man till stånd ett möte och på det gehör endast för ett av sina förslag: en fond som kunde ge förhandsstöd till dokumentärfilm (H-fonden). År 1979 tilldelades den "fria" filmen för första gången en öronmärkt summa på 1 miljon kronor, som skulle fördelas av Konstnärsnämnden. Bakom denna seger låg säkert en remissvar av Jarl och Lindqvist, "Befria filmen". Den svarade på en promemoria från den borgerliga regeringens statssekreterare.
Konspiration 58
Konspiration 58 (KSP 58) är en fiktiv dokumentärfilm från 2002 i regi av Johan Löfstedt. Filmen illustrerar en påhittad konspirationsteori att fotbolls-VM 1958 inte spelades i Sverige. Filmen följer en förening, KSP 58, som påstås ha grundats redan i början på 1960-talet och verkar för spridandet av information och avslöjandet av konspirationen och att matcherna i själva verket skulle ha spelats i Los Angeles. Anledningen till konspirationen var amerikanernas intresse för det nya TV-mediet och om det var möjligt att dupera en hel nation och övriga världen med hjälp av det. Enligt KSP 58 var Sveriges regering, fotbollsspelarna och stora delar av journalistkåren delaktiga i konspirationen. I filmen presenteras föreningens bevis och det motstånd de mött från fotbollssupportrar. Flera svenska idrottsprofiler och fotbollsprofiler spelar sig själva i filmen som intervjuobjekt och med utgångspunkt att konspirationsteorin är känd. Filmen avslutas med att visa hur filmen har manipulerat fotobevisen. Bror Jacques de Wærn spelar rollen som grundare av föreningen i programmet i eget namn. Johan Löfstedts morfar, Per Löfstedt, spelar kommunalfullmäktiges ordförande i Motala och supporter till föreningen. Senare samarbetade Johan Löfstedt med Bror Jacques de Wærn i filmen Kometen där Johan Löfstedt klipper om de Waerns amatörfilmer från 1960-talets Stockholm så att bildmaterialet verkar föreställa dagen då en komet utplånar Stockholm. Syftet med produktionen av filmen var, enligt producenten, att få folk att tänka över vad som är sant och inte av det som visas på TV. Johan Löfstedt ville illustrera fenomenet historieförnekelse och dra en parallell linje med konspirationer kring andra världskriget och Förintelsen. Konspiration 58 har många drag av diskret komedi, i likhet med många andra fiktiva dokumentärfilmer. Dessutom avslöjas hela upplägget som fiktivt i slutet, och föreningen KSP 58 som påhittad. Filmen följer flera av dokumentärfilmens konventioner vilket gör den trovärdig som verklig dokumentär. Föreningens ordförande är en verklig person, men allt som rör föreningen är fiktivt. Han, och föreningen, etableras med en lång historik och påstås delvis ha tystats i massmedia, men "dokumentären" kan visa tillfällen där den snarast av misstag uppmärksammats. Intervjuer med andra verkliga personer bidrar både till genrelikheten och filmens trovärdighet. Filmen visades ursprungligen i SVT2 29 maj 2002, inför visningen startades en webbplats för föreningen med historik och påstådda bevis i form av bilder, artiklar och böcker. Sveriges Television informerade inte innan i pressutskick och liknande att dokumentären var fiktiv, eller att konspirationsteorin och föreningen fabulerats för den här filmen, annat än vid en direkt fråga. De bad då journalisterna att hålla inne med det till efter visningen. Filmen fick tre anmälningar till granskningsnämnden, bland annat för att Sveriges Television inte skulle sända falska dokumentärer utan att vara tydliga med det, men de friades i samtliga. Filmens konspirationsteori och påståendet om att fotbolls-VM 1958 inte ägde rum i Sverige har fått viss spridning efter filmen och blivit kvardröjande. Beteckningen Ksp 58 är också beteckningen på en kulspruta i svenska armén, men detta är ett sammanträffande då Löfstedt enligt honom själv inte kände till detta när han valde namnet och förkortningen KSP 58. Bror Jacques de Wærn, författare, historiker. Olof Arnell, KSP 58:s president. Ingrid Lorentzen, KSP 58:s kassör. Lennart Johansson, UEFA-president 1990-2007. Agne Simonsson, landslagsspelare (1958). Kurt Hamrin, landslagsspelare (1958). Sigvard Parling, landslagsspelare (1958). Thomas Böhm, psykoanalytiker. Caj Ernelli, bibliotekarie. Ulf Drakenberg, sportjournalist. Lars-Gunnar Björklund, sportjournalist.
