Fritös
Fritös är ett köksredskap för att fritera mat. Anordningen har en korg av metall för maten. Korgen sänks ner i ett tråg av olja som håller en temperatur på 140-200 °C. Fritöser är vanliga i restaurangkök men finns även i hemmen. Felaktigt hanterade utgör de en säkerhetsrisk, eftersom olja lätt fattar eld.
Nederländska köket
På nyårsafton tillagar man oliebollen, appelflappen och appelbeignets (krossade äppelringar) i fritöser. Dessa jästdegbollar, emellanåt fyllda med frukter, äppelbitar och russin serveras med florsocker och är en speciell godis till nyårsafton. Nederländarna tog med sig godiset till Amerika, där de nu är kända som en variation av munken. På födelsedagar äts alla möjliga sorters tårtor och kakor, däribland äppelpajer, olika sorters inhemska tårtor, våfflor, pannkakor och liknande. Poffertjes är små pannkakor som serveras vid speciella tillfällen, tillsammans med smält smör och florsocker på toppen. De dricks ofta med mjölk, chokladmjölk eller yoghurtdrycker. En känd nederländsk sötsak är zoute drop, gjorda på saltlakrits eller vanlig lakrits. De är små, svarta och ser ut som tuggummi. De fyra sorterna som finns är lätt söta, lätt salta, väldigt söta och väldigt salta. De kan köpas i affärer och apotek och har en medicinsk funktion då det hjälper att bita hals- och magont. De säljs i en stor mängd olika former. De kan vara antingen söta eller salta. De är ibland smaksatta med fondant av kokosnöt, honung, mint, salmiak eller lagerblad. Vanliga former är diamantformade, ovala, rektanglar och mynt. Vaxkakemönster är vanliga för sådana smaksatta med honung. Några tillverkare har introducerat olika former som bilar, djur och maskiner. En annan populär sötsak är Stroopwafel ("stroop" betyder sirap). Det är en tunn våffla som vanligtvis görs i en stekpanna och som skivas horisontellt och varvad med sirapen. Ibland tilläggs krossade hasselnötter, och de kan kryddas med kanel. 1828 utvecklade Coenraad Johannes van Houten den första kakaopulverproducerande maskinen i Nederländerna. När han återvände till England tog han med sig receptet och introducerade mjölkchoklad i Europa. Pulvret, som till stor del liknar det pulver som används idag, var lättare att lösa upp i mjölk och vatten, vilket ledde till en annan viktig upptäckt, den fasta chokladen, och tillverkning av kakaosmör. Han utvecklade även den så kallade "nederländska processen" att behandla choklad med alkali för att få bort den bittra smaken. Genom att använda kakaopulver och små mängder kakaosmör var chokladkakan möjlig att tillverka. Droste är idag en stor nederländsk tillverkare. Nederländerna är idag världens största kakaomalare, och produktionen ökar med 1,1 % varje år. Vinförtäringen är måttlig i Nederländerna, men det finns ganska många ölsorter, huvudsakligen lageröl, och starka alkoholdrycker. En välkänd nederländsk öltillverkare är Heineken i väst och en annan är Grolsch i öst. Noord-Brabant och Limburg hade stora öltraditioner, med många olika ölsorter. Stora bryggerier tog dock under 1900-taket över många små bryggerier eller erbjöd dem en licens att sälja sina ölmärken, medan de stoppade sin egen produktion. Starka likörer är bland andra genever (gin) och brandewijn (brandy), men även kandeel (gjort på vitt vin), kraamanijs (en likör gjord på anis), oranjebitter (en slags apelsinbrandy som serveras vid festligheter runt kungafamiljen) med flera. Nederländarna har sin egen snabbmat. Ett nederländskt snabbmatsmål består vanligtvis av en portion pommes frites (kallade friet eller patat) med en sås och en köttprodukt. Den vanligaste såsen är majonnäs, eller ketchup, jordnötssås, eller en relish på hackade grönsaker och kryddor, som piccalilli. Ibland serveras pommes frites med en kombination av olika såser, och då är speciaal vanlig: majonnäs med kryddad ketchup och hackad lök, samt oorlog (betyder "krig"), majonnäs och jordnötssås med hackad lök. Köttet är vanligtvis friterat, så även frikandel, en friterad, skinnfri köttfärskorv, och kroket, friterad köttragu täckt med ströbröd. En mindre version av kroketten är bitterbal som ofta serveras med senap som ett tilltugg i barer och vid officiella mottagningar.
Hushållsapparater
Hushållsapparater är ett samlingsnamn för mindre elektriska maskiner som finns i många hem och används vid matlagning, städning eller tvätt, som till exempel brödrost, vattenkokare, kaffebryggare, mixer, mixerstav, matberedare, elvisp, dammsugare, strykjärn, hushållsassistent, smörgåsvärmare och våffeljärn. Lite mer ovanliga hushållsapparater är till exempel glassmaskin, långsamkokare, pastamaskin, bakmaskin, iskrossmaskin, råsaftcentrifug, juicepress, fritös, riskokare, kaffekvarn, potatisskalare, ångkokare, espressomaskin, sous vide, perkolator, rånjärn och ismaskin. Exempel på tillverkare av hushållsapparater.
Potatischips
Potatischips, i dagligt tal endast chips, är tunna friterade skivor av potatis. De chips som säljs i svenska butiker finns i olika utföranden: räfflade, finräfflade och släta. I till exempel USA finns även fyrkantiga potatischips. Chipsen skapas antingen av potatis som skivats tunt, vilket gäller de flesta sorter som säljs i svenska butiker, eller skapas av en potatisdeg, som exempelvis Pringles eller Lay's. Några ursprungligen svenska varumärken är Estrella, OLW och Svenska Lantchips. Det tidigaste receptet för potatischips som påminner om dagens produkt finns i engelsmannen William Kitchiner's kokbok The Cook's Oracle som publicerades 1817. Boken såldes med stor framgång i England och USA. I utgåvan från 1822 finns recept 104, "Potatis friterad i skivor eller strimlor, Potatoes fried in Slices or Shavings". Tillagningssättet var att potatisar skalades, skivades i fem millimeters skivor eller strimlor, och friterades i ister eller flott. Många källor anger dock att potatischipsen uppfanns under sommaren 1853 i Saratoga Springs i New York State i USA av kocken George Crum på en restaurang som hette The Moon Lake Lodge. Den svenska historikern Dick Harrison anser att det är en skröna och att det egentligen är omöjligt att avgöra om det var Crum eller någon annan kock med liknande idéer som var allra först med att tillverka och sälja potatischips. Till en början serverades potatischipsen på restaurang, där de åts med kniv och gaffel liksom pommes frites. Under 1890-talet och i början av 1900-talet började chips tillverkas och säljas i livsmedelsaffärer. Förutsättningarna för chipstillverkning förändrades dramatiskt när fritösen uppfanns år 1929 och chips började då att tillverkas i större skala. År 1933 började man förpacka chips i tåliga vaxade förpackningar som ökade hållbarheten och som gav möjlighet till större distributionsområden. De första chipsen som exporterades utanför USA kom till Storbritannien år 1921. Eftersom ordet chips där redan användes som beteckning för pommes frites valde man att introducera produkten under beteckningen crisps. Under många år var chipsen osaltade och okryddade. Istället fick konsumenten en liten saltpåse med chipspåsen. Potatischipsen spred sig i Europa, men produktionen av dem kunde komma igång på allvar först kring år 1950, då fritösen kom till Europa. 1957 var Estrella först i Sverige med att sälja potatischips. År 1962 lanserades de första kryddade potatischipsen. Det var chips med ost- och löksmak i Storbritannien, vilket blev en stor framgång. Under 1960-talet experimenterade producenterna med olika smaksättningar för att kartlägga vilka smaker som konsumenterna föredrog. Marknaden för potatischips var ännu liten, men under 1980-talet ökade intresset i samband med utvecklingen av TV-kanaler och allmänhetens TV-vanor förändrades. Chipsen blev som en belöning efter arbetsveckan och något som människor delade när de umgicks. År 1981 lanserades "Hedgehog Flavoured Crisps" (chips smaksatta av igelkott) i Storbritannien. Formuleringen väckte debatt eftersom den kunde uppfattas som att chipsen innehöll riktig igelkott. Den putsades efter påtryckningarna. Under 2010-talet ökar fortfarande chipsförsäljningen, men potatischipsen har fått konkurrens av andra typer av chips som uppfattas som hälsosammare. Det är chips gjorda av exempelvis rotfrukter, sötpotatis, grönsaker, linser, bönor och frukt. Chips har visat sig vara negativt för miljön. Ett kilo chips leder till utsläpp av 2,2 kilo växthusgaser, vilket är 20 gånger så mycket som för ett kilo av råvaran potatis, enligt en studie av SIK (Institutet för Livsmedel och Bioteknik) 2011 på uppdrag av Livsmedelsverket.
