Vattenkokare

Synnerligen intressant om Vattenkokare


Vattenkokare

En vattenkokare är en elektrisk apparat för att koka upp vatten för tillredning av heta drycker, som kaffe och te. Vattenkokare finns i många modeller av många tillverkare. Historiskt kan ordet "vattenkokare" beläggas i svenskan sedan 1872. Vattenkokare kan vara sladdlösa eller ha sladd. Sladdlösa modeller ställs på en bottenplatta med en kontakt som ansluts till motsvarande anordning på undersidan av vattenkokaren. Den elektriska anslutningen på bottenplattan måste på något sätt vara skyddad mot beröring. Vattnet värms upp med ett friliggande värmeelement (i form av ett rör eller spiral) eller ett element som ligger dolt i vattenkokarens botten. Den senare varianten anses bäst. De flesta modeller stängs av automatiskt när vattnet kokat upp – med andra ord elimineras problemet med eventuella spisplattor som glömts på. En annan fördel med vattenkokare är att de inte brukar bli varma i botten och alltså kan ställas direkt på bordet. En nackdel med vattenkokare är att de inte går att använda till annat än vatten. Med tiden bildas kalkavlagringar som måste avlägsnas för att kokaren ska fungera normalt. Tekokare är vanligare i områden med 200-240V nätspänning, i områden där hushållsnät håller lägre spänning, till exempel i Nordamerika, är tidsvinsten gentemot el- eller gasspis lägre och när tekokare används där är de oftast utförda som isolerade kannor med varmhållningsfunktion. Vattenkokare är ungefär dubbelt så snabba att värma upp vatten med jämfört med kastruller på spisen, och dessutom sparar de ström. Detta beror på att man bara behöver värma upp vattnet och kokaren (som ofta är gjord av tunna material - liten mängd material att värma) samt att värmeelementet är i direkt kontakt med vattnet. Jämför med kastrullen, där elen ska värma upp platta, kastrull och vatten, dessutom med förluster mellan platta och kastrull. En jämförelse visade att kokning av 1 liter vatten två gånger per dag under ett års tid förbrukade 42 % mindre elektrisk energi vid användning av en vattenkokare istället för att koka i kastrull på spisen.

Hushållsapparater

Hushållsapparater är ett samlingsnamn för mindre elektriska maskiner som finns i många hem och används vid matlagning, städning eller tvätt, som till exempel brödrost, vattenkokare, kaffebryggare, mixer, mixerstav, matberedare, elvisp, dammsugare, strykjärn, hushållsassistent, smörgåsvärmare och våffeljärn. Lite mer ovanliga hushållsapparater är till exempel glassmaskin, långsamkokare, pastamaskin, bakmaskin, iskrossmaskin, råsaftcentrifug, juicepress, fritös, riskokare, kaffekvarn, potatisskalare, ångkokare, espressomaskin, sous vide, perkolator, rånjärn och ismaskin. Exempel på tillverkare av hushållsapparater.

Doppvärmare

En doppvärmare är elektriskt redskap för att höja temperaturen hos vätskor. Doppvärmarens väl isolerade värmeelement placeras i vätskan och överför värme till denna. Alltmer har doppvärmaren ersatts av exempelvis vattenkokare. Historiskt kan ordet "doppvärmare" beläggas i svenskan sedan 1931.

Mate

Mate (spanska: [ˈmate], portugisiska: [ˈmatʃi]), är en koffeinhaltig, uppiggande dryck, framställd av växten yerba mate (Ilex paraguariensis). som är mycket populär i Paraguay, Uruguay, Argentina, östra Bolivia, Södra Brasilien och vissa delar av Chile. Drycken är även känd som yerba mate, chimarrão (portugisiska: [ʃimɐˈʁɐ̃w̃]), cimarrón (spanska: [simaˈron]), paraguayte och tereré. Genom hemvändande syriska migranter från Sydamerika har drycken även kommit att spridas i Mellanöstern, framförallt till Syrien och Libanon. De senaste åren har mate blivit populärt i många andra länder. Drycken upptäcktes av indianer och upptogs sedan av de européer som kom till området. Smaken påminner om vanligt te. Traditionellt dricks mate från en kalebass genom ett sugrör som kallas för bombilla. Vanliga märken i Sverige är bland annat uruguayanska Canarias samt argentinska Cruz de Malta och Taragüí. Indianstammarna i Río de la Plata kallade yerba mate för Caa-Matí, ört-kalebass. Mate kunde drickas innan jakt, vid ritualer och som vardagsdryck. Under den spanska kolonialtiden blev mate en av de dominerande kulturgrödorna. Även om plantage har blivit vanligare plockas fortfarande en del av skörden från vildväxande plantor. Det absolut vanligaste sättet att dricka mate är som varm infusion gjord på bladen (dvs bladen drar i varmt vatten på samma sätt som till exempel vanligt te). Mate återfinns även i viss sorts läsk och i ett antal energidrycker. Vanligen fylls kalebassen med mateblad och sedan med en mindre mängd vatten. Efter att det dragit någon minut dricks den heta drycken upp. Nytt hett vatten kan sedan fyllas på. I Paraguay och angränsande delar av norra Argentina dricks även mate kall och kallas då tereré. Tereré kan drickas med kallt vatten eller med fruktjuice. Mate kan lagas till på samma sätt som te. Sådan mate kallas för mate cocido. När honung eller socker blandas i kallas resultatet för mate dulce (söt mate). Mate utan sötning kallas mate amargo (bitter mate). För att suga upp drycken används en bombilla. En bombilla är ett sugrör av silver, ben eller trä med flera mindre hålängst ner för att hindra bladen från att sugas upp. På Kuba tillverkades ursprungligen läskedrycken Materva med innehåll av importerad yerba mate från Sydamerika. Varumärket ägs nu av ett amerikanskt företag med tillverkning i Miami. I Tyskland finns energidrycken Club-Mate som blivit populär bland ungdomar. I Rio de la Plata-området brukar man flera gånger i veckan träffas för att dricka mate. I kallt väder serveras drycken varm och i varmt väder brukar det kokheta vattnet bytas ut mot lemonad, med undantag i Uruguay. Barn brukar även hälla i mjölk och honung i drycken för att göra drycken mer behaglig. På samma sätt som européer brukar träffas vid ett café för att ta sig en kopp kaffe brukar man träffas, flera gånger i veckan i Argentina och Uruguay. Det är en social aktivitet där man träffas och berättar om sina dagliga händelser, drar några skämt och pratar om gårdagens fotbollsmatch. Det som är så ritualistiskt med denna sociala aktivitet är att det finns olika regler. Oftast brukar en ta med sig kokhett vatten där personen senare förbereder drycken och tar de första klunkarna för att sedan skicka drycken vidare. Det anses inte enbart vara en god dryck utan är även ett sätt att visa tillhörighet, att man delar något gemensamt och att man gör det tillsammans. Skillnaden mellan hur man dricker i Uruguay och Argentina är att man oftast i Uruguay har med sig kokhett vatten i en termos medan man i Argentina har det i en vattenkokare. Detta är anledningarna till att många uruguayaner gärna dricker sin mate utomhus, vid offentliga platser medan argentinarna stannar hemma där de kan behålla sin vattenkokare varm. De nordamerikanska urinvånarna använde mate som en stimulerande dryck. Den stimulerande effekten kommer från xantin-derivat. Mate innehåller tre olika xantin-derivat: koffein, teobromin och teofyllin.

Kenwood Limited

Kenwood är ett företag som tillverkar och designar konsumentprodukter, t.ex. kökmaskiner, elvispar, stavmixrar, blenders, matberedare, vattenkokare och brödrostar. Företaget, som har brittiska rötter, driver verksamhet i 44 länder och ägs idag av den italienska konsumentproduktkoncernen De'Longhi. Företaget grundades 1947 av Kenneth Maynard Wood som började tillverkningen i sitt garage i staden Woking. Hans affärsidé var att göra vardagen enklare för kvinnor som arbetade i köket genom att ta fram arbetsbesparande köksapparater. År 1962 hade företaget vuxit ur sitt ursprungliga fabriksutrymme och man flyttade till Havant där företagets huvudkontor fortfarande ligger. Idag (2015) tillverkar Kenwood omkring 10 miljoner apparater årligen. 1940-talet Den första Kenwood-produkten var en brödrost som uppfanns av grundaren Kenneth Wood. Produkten lanserades 1947 och fick namnet A100. En innovativ funktion var att det gick att rosta båda sidorna av brödet på en gång. 1950-1960-talet 1950, tre år senare, lanserades den första upplagan av köksmaskinen Kenwood Chef hushållsmässan Ideal Home Exhibition. Maskinen hade tre kraftuttag med olika hastigheter som gjorde det möjligt att tillaga många olika typer av recept. Inom en vecka efter lanseringen var produkten utsåld på varuhuset Harrods i London, och maskinen blev en stor försäljningsframgång under hela 1960-talet. 1970-1980-talet Kenwood var den första tillverkare som använde elektrisk hastighetsreglering på sina produkter, en funktion som började användas 1973. Företagets första matberedare lanserades 1979. Kenwood byggde 1989 en fabrik i Kina som ett sätt att kunna tillgodose den ökande efterfrågan. 1990-2000-talet Kenneth Wood avled 1997 vid 81 års ålder efter en kort tids sjukdom. Idag har företaget mer än 80 internationella distributörer. Kenwood köptes upp av De'Longhi-koncernen år 2000. 2009 lanserade Kenwood Cooking Chef, den första köksmaskinen med inbyggt element för induktionsvärme som tillagar och blandar samtidigt. Den ursprungliga formgivaren av Kenwood Chef, Kenneth Grange, adlades 2013 tack vare sina historiska design- och utformningsbidrag. Kenwoods produkter omfattar följande kategorier. Tillagning av mat och dryck (Matberedare, mixers, råsaftcentrifuger, citruspressar). Frukost (Vattenkokare, brödrostar, kaffebryggare). Den irländska gräddlikören Baileys utvecklades med hjälp av en Kenwood mixer. Enligt BBC används vissa 40 år gamla Chef-köksmaskiner fortfarande.

Keijsers metallfabrik

Företaget Carl Keijser och Company startades 1882 av bröderna Carl Wilhelm Keijser och Johannes Robert Keijser. Den senare hade erfarenhet av metallföremålstillverkning från Skultuna Messingsbruk. Fabriken låg på norra delen av Kyrkbacken, adress Blåsbogatan 10, kvarteret Fabian. Under 1880-talet skulle Västerås domkyrka förses med elektrisk belysning. Man tog då kontakt med Carl Keijser år 1888 som lät tillverka åtta ljuskronor som skulle sättas upp i domkyrkan. Modellerna var baserade på ljuskronorna från bruket i Skultuna. 6 av dessa ljuskronor hade 6 pipor i en krans, medan 2 hade 3x5 pipor i krans. De 2 sistnämnda sattes upp vid högaltaret, men finns idag inne i Café Malin intill domkyrkan, och resten sattes upp längs vägen fram till högaltaret. Carl Keijser utvidgade rörelsen och köpte 1901 en tomt strax intill den första verkstaden, i kvarteret Felix. Tomten låg högst på Kyrkbacken. Den branta backen (nuvarande Norra Ringvägen) från Skultunavägen upp till den nya fabriken och ner på andra sidan till Vasagatan kallades Keijsers backe. Byggnaderna ritades av stadsingenjören Fredrik Gewalt. Byggandet av fabriken startade och den nya fabriken invigdes år 1905. Byggnaderna var byggda av tegel och försedda med trappgavlar. Inspirationen var dåtidens romantiska industriarkitektur, med rötter från den medeltida arkitekturen. Det fanns flera byggnader med trappgavlar i Västerås, till exempel Aseas äldsta kontorsbyggnad från 1892, som låg i hörnet av nuvarande Karlsgatan och Södra Ringvägen. Svenska Metallverkens stora valsverksbyggnad har också en liknande fasad. Den byggnaden finns kvar än i dag på Kopparlunden. Den stora byggnaden innehöll press- och hopsättningsavdelning samt avdelningen för tryckning, svarvning, förnickling och elektroplätering. Bakom den stora byggnaden låg en lägre med trappgavlar, som var kontoret och intill den låg ytterligare en liten byggnad med skorsten som innehöll gjuteri och rum för betning och förtenning. I Keijsers metallfabrik tillverkades bland annat kaffekannor, vattenkokare, mortlar, snusdosor, ljusstakar och ljuskronor. Fabriken hade år 1910 cirka 40 anställda industriarbetare. Keijsers var i början en av de större metallindustrierna i Västerås, men kom snart i skuggan av Svenska Metallverken. Firman ombildades 1914 till aktiebolag, med Carl Keijser som vd. År 1947 har man förutom tidigare produkter även mjölkmätare och tvålskumsapparater. Verkställande direktör för Keijsers var då Robert Keijser, son till Carl Keijsers yngre bror Johannes, och fabrikens kamrer var Edward Keijser, Carl Keijsers son. Firman hade då 30 industriarbetare. Under 1950-talet uppstod en brand i gjuteriet och i uthusen mot Kyrkbacksgatan i kvarteret Fabian. Senare, år 1954 brann ett tvåvånings timrat bostadshus i Blåsbogatan 10. Här är en lista med produkter som tillverkades i Keijsers metallfabrik enligt en priskurant från 1894: Plåtmanufakturarbeten: Thekök (kanna med värmare undertill) och thekannor, kaffekannor med handtag i metall eller trä, kaffekokare till Primus fotogenkök, gräddkannor, sockerskålar, fruktfat, brödfat, såsskålar, bägare och servisbrickor. Gjutna manufakturarbeten: kandelabrar (med två eller tre armar), enpipiga ljusstakar, tändsticksställ, spelbordsljusstakar, nattbordsljusstakar och tamburljusstakar. Övriga gjutna produkter: vattenkran, sirapskran, ventiler för vatten och ånga, rörkranar, hästklockor, slädklockor, mortlar, handsprutor, spottlådor, snusdosor och tobaksdosor. Material som användes var koppar, mässing, pinsback (80% koppar och 10% zink) och nysilver. En udda produkt är tvålskumsapparat. Den användes i en frisersalong för att ge varmt raklödder. Tvålskumsapparaten med märke Aros var av A. Lööf i Västerås. Den var försedd med elektrisk värmning. Senare utökades produktionen med stegar i lättmetall och halvfabrikat till andra industrier.

Induktionshäll

Induktionshäll är en teknik som används i modernare spisar för matlagning. Tekniken går ut på att varierande magnetfält från hällen inducerar strömmar i använd kastrull eller stekpanna för att på så vis skapa värme. En spole (som ses i bilden till höger) alstrar ett med hög frekvens (några tiotals kHz) varierande magnetiskt fält som genom Faradays induktionslag skapar en inducerad spänning i kastrullens botten. Eftersom kastrullen leder ström, driver denna spänning en så kallad virvelström. När en spänning krävs för att driva en ström utvecklas samtidigt värme (detta implicerar att en kraft behövs för att upprätthålla en rörelse, dvs arbete utvecklas). En förenklad bild är att elektronerna dunsar in i atomer när de börjar röra sig runt i kastrullen, vilket får atomerna att vibrera, vilket vi makroskopiskt sett uppfattar som värme. Värmeutvecklingen sker inte bara genom inducerade strömmar, utan även på grund av magnetisk hysteres (det finns även andra empiriskt uppmätta förlustmekanismer som brukar klumpas ihop som "övriga förluster"). Vid höga frekvenser dominerar dock virvelströmsförluster, då dessa växer kvadratiskt med frekvensen. Till skillnad från kastrullen värms dock inte spolen upp i samma utsträckning, då de virvelströmmar som dominerar i den tjocka kastrullbotten inte har plats att röra sig (runt i små virvlar) i de tunna trådarna inuti spolen. Litztråd, dvs koppartråd med många små från varandra isolerade kopparkardeler kan användas för att minska de frekvensberoende förlusterna ytterligare. Spolen värms fortfarande upp av dess kopparns resistans, men tack vare den höga arbetsfrekvensen kan man hålla strömamplituden (och därmed de resistiva förlusterna) relativt låg, och därigenom göra induktionshällen kompakt och utan särskilt stora kylflänsar. En induktionshäll blir alltså inte varm i sig, utan det är endast kastrull/stekpanna som värms upp. Efter en längre stunds matlagning värms dock plattan upp genom vanlig värmekonduktion från kastrullen. Eftersom värmen alstras närmre maten ökar verkningsgraden jämfört med en äldre spishäll då mindre värme "missar" målet. Att koka upp vatten går ungefär lika fort som i en vattenkokare. Responstiden när man ändrar reglagen är också snabbare. För att fungera måste kokkärlen vara ferromagnetiska till exempel gjorda av järn. Även vissa typer av rostfritt stål fungerar (icke austenitiska). Däremot kan man inte använda sådana av glas eller aluminium. Ett enkelt sätt att testa om ett kokkärl fungerar är att se om en magnet fäster på det. Spisar med induktionshäll alstrar starkare magnetfält än andra spisar. Fältstyrkan på 10 cm avstånd från apparaten: Induktionsspis 1,2 µT. Elspis 0,8 µT. Det finns dock inga fastställda hälsorisker med de alstrade magnetfältens styrka.


Vattenkokare