Alzheimers sjukdom
Alzheimers sjukdom, eller ofta bara Alzheimer, är den vanligaste formen av demens och står för 60–70 procent av samtliga fall av demens. Alzheimers sjukdom är en obotlig, neurodegenerativ sjukdom som bär namn efter den tyske psykiatern och neuropatologen Alois Alzheimer som 1906 var först med att beskriva den. Vanligen diagnostiseras sjukdomen hos personer över 65 år, men ungefär fem procent av fallen uppträder tidigare. År 2015 var antalet människor i världen med Alzheimers sjukdom ungefär 30 miljoner. Förekomsten av sjukdomen antas nå omkring 107 miljoner människor år 2050. Det första symptomet är oftast minnesförlust. Tidiga symptom tros ofta felaktigt orsakas av åldrande eller vara tecken på stress. I tidiga stadier av sjukdomen är det vanligen korttidsminnet som är påverkat. I senare stadier framträder symptom som problem med språket, problem med att utföra motoriska rörelser, förvirring, irritabilitet och aggressivitet, humörsvängningar, stresskänslighet, minnesstörningar, och ett allmänt tillbakadragande när de psykiska funktionerna successivt försämras. Successivt försämras förmågan att utföra moment i det dagliga livet. I sent framskridna stadier försämras de kroppsliga funktionerna, vilket slutligen leder till döden. När Alzheimers sjukdom misstänks ställs diagnosen vanligtvis genom beteende- och kognitiva tester, ofta följt av någon form av tomografisk undersökning av hjärnan. Den individuella prognosen är svårbedömd, eftersom sjukdomens varaktighet varierar. Det kan gå flera år innan en person med Alzheimers sjukdom får tydliga symptom och en diagnos. Den genomsnittliga livslängden efter diagnos är omkring tre till nio år. Orsaken till och utvecklingen av Alzheimers sjukdom är inte väl förstådd. Forskning visar att sjukdomen är associerad med plack och tangles i hjärnvävnaden. För närvarande erbjuder de behandlingar som ges en liten symptomatisk nytta, men det finns ännu ingen behandling som kan fördröja eller stoppa sjukdomsförloppet. Ett antal noninvasiva livsstilsvanor har föreslagits för att förebygga Alzheimers sjukdom, men tillräckliga bevis saknas för att dessa rekommendationer leder till att degeneringen minskar. Mental stimulans, motion och balanserad kost föreslås, både som möjliga förebyggande åtgärder och ett förnuftigt sätt att hantera sjukdomen. Eftersom Alzheimers sjukdom är degenerativ och inte kan botas är patienternas vård viktig och ofta tar en nära anhörig rollen som den primära vårdgivaren. Alzheimers sjukdom är ofta en börda för vårdgivaren. Sociala, psykiska, fysiska och ekonomiska faktorer kan påverka vårdarens liv. I industrialiserade länder är Alzheimers en av de mest kostsamma sjukdomarna för samhället. Det vanligaste första symptomet på Alzheimers sjukdom är problem med närminnet. Efterhand kan förmågan att tala minska kraftigt. Alzheimerdrabbade personer får en frustrerande känsla av att de måste ha kontakt med alla runtomkring för att inte bli bortglömda. Den drabbade förlägger saker, glömmer avtalade möten och har ofta svårt att prestera under pressade förhållanden. Detta kan alla drabbas av, men här är problemen av kronisk art. Problemen leder ofta till att personen undviker krävande situationer av rädsla för att inte klara av dem. I extrema fall händer det att personen i ett tidigt stadium av sin sjukdom isolerar sig totalt. I senare stadium av sjukdomen inträder demens, och även enklare praktiska sysslor som att diska eller brygga kaffe blir för svåra. Individen brukar även drabbas av minskad sjukdomsinsikt. Familjär Alzheimers sjukdom ärvs autosomalt dominant, vilket innebär att det inte är bundet till några av könskromosomerna. Forskare har hittat ungefär 200 genmutationer som kan gå i arv och kan leda till utbrott av sjukdomen. Mutationerna har hittats på kromosomerna 1 (presenilin 2), 14 (presenilin 1) och 21 (amyloid-betaproteinprekursor, APP). Hos PS2 genen har man än så länge endast hittat två mutationer.
Demens
Demens (av latin de 'utan' och mens 'sinne') är ett syndrom (en samling symtom) som innefattar en organisk psykisk störning av högre intellektuella funktioner med försämring av minne och logiskt tänkande, samt personlighetsförändringar och emotionella störningar utan medvetandesänkning. Demens innebär en kognitiv reduktion som är så allvarlig att det innebär en påtaglig eller invalidiserande oförmåga. En mildare kognitiv reduktion benämns mild kognitiv störning. Demenssjukdomarna räknas globalt till en av de stora folksjukdomarna och ålder är en av de viktigaste riskfaktorerna. Livsstilsfaktorer och utbildningsnivåer är också starka påverkansfaktorer, vilket gör att risknivåerna i olika delar av världen varierar. Enligt den globala samarbetsorganisationen Alzheimer's Disease International lever uppskattningsvis 46,8 miljoner människor år 2015 med någon form av demenssjukdom och samhällskostnaderna för detta är beräknade till 818 miljarder dollar. Inom tjugo år beräknas antalet drabbade ha fördubblats. Den största ökningen beräknas ske i låg- och medelinkomstländer. I Sverige beräknades år 2012 omkring 160 000 personer vara drabbade och samhällskostnaden för detta beräknades till cirka 63 miljarder kronor, varav 78 procent föll på kommunerna, fem procent på landstingen och 17 procent på anhöriga. Alzheimers sjukdom och andra svåra kognitiva hjärnsjukdomar brukar kallas "de anhörigas sjukdom" eftersom de närmast anhöriga ofta får ta ett stort ansvar där social isolering och psykisk ohälsa inte är ovanligt. Det går inte att bota en demenssjukdom, utan hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens åtgärder inriktas på att lindra symtom och att på olika sätt kompensera för de funktionshinder som personen drabbas av.. Man kan ge symtomlindrande läkemedel för att mildra sjukdomens förlopp och det finns viss möjlighet att behandla så kallade sekundära sjukdomar som kan leda till demens, till exempel alkoholmissbruk och brist på vitamin B12. Ordet demens kan historiskt härledas till 1700-talets Frankrike med betydelsen "galen" eller "vansinnig". I Sverige är ordet demens belagt första gången 1931. 1977 kom ordet senildement och presenil demens in i svenska språket där ordet senil kommer av latin senilis av senex ("gammal") och syftar på ålderdomlig, ålderdomssvaghet. Senil demens betraktades länge som en oundviklig följd av åldrandet men numera vet man att demens beror på hjärnskador som kan ha orsakats av hundratals olika sjukdomstillstånd. Under senare delen av 1900-talet byttes orden senildemens och presenil demens ut mot orden demens eller åldersdemens och från början av 2000-talet har man internationellt börjat använda begreppet större neurokognitiv störning. I samband med att den amerikanska diagnosmanualen DSM-5 antogs 2013 togs ordet dementia bort och ersattes av major neurocognitive disorder (på svenska kognitiv sjukdom) samt mild neurocognitive disorder (på svenska översatt till lindrig kognitiv funktionsnedsättning). Internationellt talar man ofta om äldre och yngre demenssjuka där brytpunkten brukar ligga vid ca 65 års ålder. Unga demenssjuka är i sig ingen stor grupp, mellan fem och sex procent av totalt antal drabbade, men de har ofta en annan och svårare problematik. Förutom att de är i förvärvsarbetande ålder kan de ha försörjningsansvar för barn samt möjligen också ha en partner som är heltidsarbetande. I Sverige beräknas år 2012 ca 9 000 personer vara unga demenssjuka, varav alltså huvuddelen av dem är 60-65 år. I Storbritannien har man nyligen skrivit upp beräkningarna för antalet unga demenssjuka och är procentuellt på ungefär samma nivåer som de svenska beräkningarna. En del kommuner har byggt upp särskilda boenden och dagverksamheter för yngre personer med demenssjukdomar. De vanligaste demenssjukdomarna bland yngre är Alzheimers sjukdom, Frontotemporallobsdemens (pannlobsdemens), alkoholdemens och Lewykroppsdemens.
Alois
Alois är en gammaloccitansk form av namnet Louis. Det finns ingen svensk motsvarighet till namnet men moderna varianter finns i andra språk, såsom Aloïs på franska, Aloys på tyska, Alois på tjeckiska, Alojz på slovakiska och slovenska, Alojzy på polska, Aloísio på portugisiska, spanska och italienska, och Alajos på ungerska. Alois (född 1968), liechtensteinsk arvfurste och adelsman. Alois Alzheimer (1864–1915), tysk psykiater och neuropatolog. Alois Arnegger (1879–1963), österrikisk landskapsmålare. Alois Brunner (1912–2001), österrikisk SS-officer och dömd krigsförbrytare. Alois Carigiet (1902–1985), schweizisk målare och grafisk formgivare. Alois Dryák (1872–1932), tjeckisk arkitekt och prydnadsdesignprofessor. Alois Eliáš (1890–1942), tjeckoslovakisk general och politiker. Alois Estermann (1954–1998), schweizisk officer och schweizergardets kommendant. Alois Hába (1893–1973), tjeckisk tonsättare, musikteoretiker och musikpedagog. Alois Hitler (1837–1903), österrikisk tullinspektör och Adolf Hitlers far. Alois Hudal (1885–1963), österrikisk pronazistisk biskop och kyrklig rektor. Alois I (1759–1805), liechtensteinsk furste och adelsman. Alois II (1796–1858), liechtensteinsk furste och adelsman. Alois Jirásek (1851–1930), tjeckisk historienovell- och teaterpjäsförfattare. Alois Kayser (1877–1944), tysk katolsk missionär och nedskrivare av naurisk grammatik. Alois Kříž (1911–1947), tjeckoslovakisk pronazistisk journalist och radiooperatör. Alois Leiter (född 1965), amerikansk före detta professionell vänsterhänt förstekastare. Alois Michielsen (född 1942), belgisk affärsman och utnämnd Chevalier de l'Ordre de Léopold. Alois Mock (1934–2017), österrikisk utrikesminister och vicekansler. Alois Musil (1868–1944), österrikisk-tjeckisk orientalist och upptäcktsresande. Alois Negrelli (1799–1858), tyrolsk ingenjör och järnvägspionjär. Alois Pennarini (1870–1927), österrikisk tenor och stumfilmsskådespelare. Alois Swoboda (1873–1938), amerikansk frisksportpionjär och kvacksalvare. Alois Rašín (1867–1923), tjeckoslovakisk politiker och nationalekonom. Alois Riehl (1844–1924), österrikisk nykantiansk filosof. Alois Senefelder (1771–1834), österrikisk dramatiker och uppfinnare. Alois Vašátko (1908–1942), tjeckoslovakisk artilleriofficer och flygaräss. Alois von Reding (1765–1818), schweizisk officer och politiker. Alois Švehlík (född 1939), tjeckisk skådespelare och teaterpedagog. Alois Trancy (introducerad 2010), fiktiv karaktär i Kuroshitsuji sedan säsong två. Alois Catteau (1877–1939), belgisk landsvägscyklist. Alois Sprenger (1813–1893), österrikisk akademiker och orientalist. Alois Löser (född 1954), tysk prior för kommuniteten i Taizé. Alois Ander (1821–1864), böhmisk operasångare och tenor. Alois Bierl (född 1943), västtysk roddare och OS-guldmedaljör. Alois Brandl (1855−1940), österrikisk-tysk språkforskare. Alois Biedermann (1819−1885), schweizisk protestantisk teolog. Alois Faigle (1898−???), schweizisk bobåkare. Alois Trenker (1892–1990), sydtyrolsk regissör och skådespelare samt bergsklättrare och bobåkare. Alois von Brühl (1739−1793), polsk-sachsisk greve och militär. Alois Höfler (1853−1922), österrikisk filosof och psykolog. Alois Kratzer (1907−1990), tysk backhoppare. Alois Kälin (född 1939), schweizisk före detta längdskidåkare. Alois von Aehrenthal (1854−1912), österrikisk greve och statsman. Alois Lipburger (1956−2001), österrikisk backhoppare och lärare. Alois Lutz (1898–1918), österrikisk konståkare och upphovmannen till Lutzhoppet.
Belgiens filmhistoria
Den belgiska filmen förbises ofta, till förmån för dess grannländers, nederländsk och fransk film, den belgiska filmen har dock sin egen unika nationella kvalitet. Medan skapandet av cinematografen av de franska bröderna Lumiére oftast är den allmänna uppfattningen som filmmediets födelse, föregicks den av en rad utvecklingar inom fotografin som var nödvändiga för filmens skapande. Bland pionjärerna inom animationen fanns Joseph Plateau, en professor inom experimentell fysik. Plateau, som arbetade på Gents universitet, uppfann en tidig stroboskopisk anordning 1836, "fenakistiskopet". Den bestod av två skivor, en med små, lika avlägsna radiala fönster genom vilka man skulle titta, och en annan med en serie bilder. När de två skivorna roterar med rätt hastighet, skapar skivorna en animerad kortfilm. Stroboskopiska fotografier var en av de uppfinningar som slutligen ledde fram till filmens skapande. Den första officiella filmvisningen i Belgien ägde rum den 1 mars 1896 i Kungliga gallerian i Bryssel. De följande åren flödade aktiviteten, främst av den fransmannen Charles Pathé. En av hans assistenter, Alfred Machin, startade den första produktionsstudion 1910, en del av hans filmer finns bevarade i Kungliga Filmarkivet i Bryssel. Den första belgiska filmproducenten var Hippolyte De Kempeneer, som gjorde en rad intressanta filmer fram tills hans studio brann ner 1923. De första försöken med en riktig filmindustri ägde rum först på 1930-talet. Flera förgrundsfigurer som Charles Dekeukeleire och Henri Storck experimenterade med ny filmteknik och grundade Belgiska Dokumentärskolan, som länge betraktades som en av höjdpunkterna inom belgisk film. När ljudfilmen kom, upptäckte regissörer som Jan Vanderheyden möjligheterna med mediet, och omarbetade populära litterära verk som De Witte av Ernest Claes. De Witte blev ett centralt verk i Belgiens filmhistoria. Den var en enorm publiksuccé och fick senare en nyinspelning och en TV-serie, vilka också hyllades. Medan försöken att göra en seriös, lång spelfilm hela tiden mötte på svårigheter, vann belgisk animerad film gott rykte internationellt, med animatörer som Raoul Servais, som vann ett flertal priser under 1960-talet och vars karriär som kröntes med Guldpalmen för bästa kortfilm 1979 för Harpya. Från och med 1964 kunde filmskapare få bidrag av regeringen, vilket banade väg för en ny generation filmskapare som André Delvaux (De Man Die Zijn Haar Kort Liet Knippen, efter Johan Daisnes bok), Roland Verhavert (Pallieter) och Harry Kümel. 1980-talet såg en brytning av traditionen från 1960- och 70-talen, vars filmer mer och mer uppfattades som för teatraliska eller djupt försjunkna i bondedramer, vilket ledde till ett ökat personligt filmskapande, lett av personer som Marc Didden (Brussels by Night) och Robbie De Hert (Blueberry Hill, Brylcream Boulevard). 1985 kom det ambitiösa men spektakulära misslyckandet De Leeuw van Vlaanderen, skriven och regisserad av Hugo Claus, efter Hendrik Consciences roman. Belgiska framgångar inom animerad film fortsatte med en Oscar för bästa animerade kortfilm 1987 med En grekisk tragedi av Nicole van Goethem. Filmproduktionen i landet tog slutligen fart under 1990-talet, och fick en framskjuten internationell ställning med filmer som C'est arrivé près de chez vous (ung. Det hände nära ditt hem) (med Benoît Poelvoorde), Daens och bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne (Rosetta, Barnet). År 2000 nominerades Dominique Derudderes Iederen beroemd! till en Oscar för bästa utländska film. År 2003 kom Erik Van Looys detektivfilm De Zaak Alzheimer (internationellt känd som The Memory of a Killer). Filmen vann många priser och det har talats om en nyinspelning. Klassiska litterära verk fortsätter att filmatiseras, speciellt i produktioner av Willem Elsschot och i samarbete med nederländska filmbolag. Belgien anordnar även flera filmfestivaler, den viktigaste bland dessa är Filmfestivalen i Ghent. Jean-Pierre och Luc Dardenne.
Kübler-Ross-modellen
Kübler-Ross-modellen, eller sorgens fem faser, är en modell som identifierar en rad känslomässiga stadier när en person drabbas av ett dödsbesked. Modellen formulerades av psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross 1969 efter inspiration från sitt arbete med dödssjuka patienter. Modellen har vunnit spridning även bortom vetenskapliga sammanhang och används i resonemang kring många sorters personliga kriser såsom sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet och i kollektiva kriser som den klimatförändring världen genomgår. Senare i hennes liv meddelade Kübler-Ross att faserna inte har en linjär och förutsägbar utveckling och att hon ångrar att hon skrev dem på ett sätt som missförstods. "Kübler-Ross såg ursprungligen dessa faser som en återspegling av hur människor klarar av sjukdom och döende," observerade sorgforskaren Kenneth J. Doka, "inte som en återspegling av hur människor sörjer.". Kübler-Ross-modellen säger att när en person står inför förestående död eller andra extrema, fruktansvärda öden (som personen ser det), så kommer han eller hon att uppleva en rad känslomässiga faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans (de flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt). Denna hypotes presenterade Kübler-Ross i boken On Death and Dying (1969), som var inspirerad av hennes arbete med döende patienter. Genom enkäter, intervjuer och samtal samlade hon material för att kunna öka förståelsen för hur nära förestående död påverkar patienten, de yrkesverksamma i sjukvården kring patienten samt patientens familj. "FIFDA" brukar användas som nonsensförkortning för att komma ihåg de fem stegen, men vanligare är att studerande lär sig de engelska beteckningarna. "DABDA" står på engelska för Denial - Anger - Bargaining - Depression - Acceptance. Modellen kan tillämpas även på en nära anhörig till den som ska dö eller drabbats av något fruktansvärt. Den kan även tillämpas på andra starkt tragiska händelser. Kübler-Ross applicerade ursprungligen modellen på människor som drabbas av dödlig sjukdom, men expanderade den senare till flera former av katastrofal personlig förlust (jobb, inkomst, frihet, äktenskap, kroppsfunktioner, amputation). Sådana förluster kan alltså även innefatta betydande livshändelser såsom en nära anhörigs död, slutet på en relation eller en skilsmässa, drogberoende, inlåsning i fängelse, uppkomsten av svår sjukdom eller en oåterkallelig kronisk sjukdom (t.ex. Alzheimer), diagnoser gällande t.ex. infertilitet, samt allehanda tragedier och katastrofer. Det är den enskilde som drabbas som definierar vad som är en svår tragedi eller en katastrof. Att föräldrarna skiljer sig, att ens partner gör slut, att man fastnat i ett drogberoende – olika individer skiljer sig mycket åt när det gäller förmågan att hantera och ta sig igenom de fem stadierna i Kübler-Ross-modellen. Hennes nyskapande idéer i boken On Death och Dying, där hon förklarade processen för att dö genom de med henne nu så starkt förknippade fem stadierna av sorg, fick en vidare spridning genom publiceringen i Time Magazine. Elisabeth Kübler-Ross blev snart världskänd för sitt banbrytande arbete med döende, och för sina idéer när det gäller rådgivning och stöd för dem som drabbats av dödsbesked och sorg. Kritik av denna femstegsmodell av sorg beror främst på brist på empirisk forskning och empiriska bevis som stöder de faser som beskrivits av Kübler-Ross och, tvärtemot, visar observationer på andra sätt att uttrycka sorg. Dessutom är Kübler-Ross-modellen produkten av en viss kultur vid en viss tidpunkt och kan inte vara tillämplig på människor från andra kulturer. Dessa argument har gjorts av många experter, till exempel professor Robert J. Kastenbaum (1932–2013) som var en erkänd expert inom gerontologi, åldrande och död. I sina skrifter tog Kastenbaum upp följande punkter. Förekomsten av dessa faser som sådana har inte visats.
