Bikini
Bikini är ett tvådelat badplagg för kvinnor. Tillsammans med baddräkt kan det anses som en av de två huvudtyperna av dambadkläder. En bikinis överdel har bland annat funktionen att fungera som en bysthållare som stöttar bysten. Bikini är inte enbart ett nutida plagg. I Villa Romane del Casale på Sicilien finns flera mosaiker från 300-talet e.Kr. med idrottande flickor klädda i tvådelad miniatyrdräkt, liknande senare tiders bikinibaddräkter (och även påminnande om den kostymering nutida friidrottskvinnor beagagnar). Bland många andra äldre exempel på liknande klädsel kan nämnas en illuminerad handskrift från 1500-talet som visar "De offentliga horornas kapplöpning i Augsburg 1509". och en idrottande flicka från 1920-talet. Under 1930-talet lanserades den tvådelade baddräkten, men den fick inget större genombrott, 1937 ansåg man tvådelade "filmstjärneliknande" tvådelade baddräkterna passade främst passade för tonåringar, men även bland dessa blev populariteten liten. Den amerikanska bildtidningen Life har i numret den 3 juli 1939 en kvinna klädd i tvådelad baddräkt på omslaget, inuti tidningen finns olika typer av baddräkter, bland annat just tvådelade. 1941 under pågående världskrig lanserades de lastexrynkade tvådelade badräkterna av cellull. Omedelbart efter krigsslutet 1945 lanserades de första riktiga bikinibaddräkterna, även om benämningen "bikini" inte tillkom då. I Australien väckte den nya baddräktsmodellen ett sådant uppseende att de första bikiniflickorna blev föremål för polisingripanden och myndighetsförbud. Ordet bikini introducerades med den baddräktsmodell som presenterades den 5 juli 1946 av Louis Réard, en före detta bilingenjör som samma år tagit över sin mors affär för damunderkläder. Mannekäng var nakendansösen Micheline Bernardini. Ordet "bikini" syftar på en atoll i Marshallöarna, Bikiniatollen, där USA 30 juni 1946, fem dagar före plaggets lansering, genomfört ett kärnvapenprov. Ursprungligen hade Réard tänk kalla sin skapelse atomen på grund av dess ringa storlek, men kom på det nya namnet när kärnvapenproven fick omfattande uppmärksamhet. Réard valde namnet eftersom han ansåg att plagget var "ytterst explosionsartat". Prefixet "bi- kan också syfta på något det är två av, efter latinets bis, två. Efter Bernardinis framträdande i Réards nya baddräkt erhöll hon mer än 50 000 friarbrev. Det bör påpekas att Réard alltså inte alls uppfann bikinibaddräkten, trots att detta hävdas i nästan alla källor. Endast benämningen "bikini" kommer från honom. Under 1940- och 1950-talet vann bikinin sakta men säkert ökad poularitet, bland annat tack vare skådespelerskan Brigitte Bardot, som lanserade plagget i filmen Flicka i bikini 1953. I USA ansågs plagget vid denna tid som för vågat och slog igenom först i början av 1960-talet. I konservativa länder som Spanien lär plagget ha varit förbjudet vid denna tid. Från 1960-talet och framåt blev bikinin mer eller mindre allenarådande som dambaddräkt. Modevärldens försök att återlansera den hela baddräkten har rönt föga framgång. Bikinin har lanserats i ett otal utföranden, exempel inkluderar hipster, tanga, string med mera. En variant av bikinin med större överdel är tankinin, medan varianter som är så små att de bara precis täcker det allra nödvändigaste har kommit att kallas microkini på engelska. När en kvinna badar topless är det underdelen av en bikini som hon bär. Detta mode startade mot slutet av 1960-talet på Franska rivieran och slog under 1970- och 1980-talet igenom över stora delar av världen. Redan 1964 hade den amerikanske modeskaparen Rudi Gernreich försökt lansera toplessmodet med monokinin, en modell som kan liknas vid badbyxor med hängslen, men hans plagg kom knappast till användning på badstränderna, trots stor uppmärksamhet i pressen.
FIB auktioner/aktuellt/">aktuellt
FIB auktioner/aktuellt/">aktuellt (även FIB-auktioner/aktuellt/">aktuellt) är en svensk tidning. Den började som en reportagetidning, vid starten 1963 utgiven en gång i veckan. Med tiden utvecklades den till att bli en herrtidning med allt mer pornografiska inslag. Både FIB auktioner/aktuellt/">aktuellt och Folket i Bild/Kulturfront har rötter i den tidigare veckotidningen Folket i Bild. År 1963 såldes reportage- och kulturtidningen Folket i Bild till Bonnierägda veckotidningsförlaget Åhlén och Åkerlund. Förlaget och familjen Bonnier försäkrade att de ämnade driva tidningen vidare med samma höga ambition som tidigare. Tidningen sammanslogs med auktioner/aktuellt/">Aktuellt för män och fick namnet Nya Folket i bild med auktioner/aktuellt/">Aktuellt från hela världen. Tidningen "auktioner/aktuellt/">Aktuellt för män" var grundad 1930 under namnet "Levande livet". Till att börja med försökte man göra om Folket i Bild till en svensk version av de amerikanska bildtidningarna Time och Life. När detta misslyckades – på grund av en för liten svensk marknad – fick tidningen redan hösten 1963 namnet FIB auktioner/aktuellt/">aktuellt. Den skulle komma att använda samma koncept som amerikanska Playboy, det vill säga lite roliga historier, seriösa artiklar och inledningsvis bilder på lättklädda kvinnor. Från slutet av 1960-talet ökade de pornografiska inslagen. Efter FIB aktuellts nya inriktning som herrtidning startades 1972 tidningen Folket i Bild/Kulturfront av ett annat förlag. Den hade åtminstone till namnet Folket i Bild som förebild, men innehållet var uttalat samhällskritiskt. Efter storhetstiden på 1970-talet som herrtidning fick tidningen på 1980-talet ökad konkurrens dels från andra herrtidningar, dels från den växande videobranschen. Till följd av vikande upplagesiffror sammanslogs tidningen 1982/83 med konkurrenten Veckans Stopp (grundad 1980), med Jan Thörnqvist som chefredaktör. Redaktionen hade sitt säte på Hantverkargatan i Stockholm (grundad 1980) under namnet Stopp FIB auktioner/aktuellt/">aktuellt. År 1986 delades denna tidning återigen upp på två (där Veckans Stopp endast överlevde ett år), varefter namnet åter blev FIB auktioner/aktuellt/">aktuellt – nu med månadsutgivning. År 1990 startades avläggaren Nya Fibban, vilken ursprungligen utgavs en gång i veckan men redan året därpå övergick till månadsutgivning under namnet Månadens Fibban. Denna tidning uppgick 1993 i FIB auktioner/aktuellt/">aktuellt. Danska Allerkoncernen tog över ägandet av tidningen 1988. År 2010 sålde Aller tidningen vidare till det likaledes danska förlaget SAB Group ApS. Sedan år 2014 ges den ut som månadstidning, tillsammans med en inplastad DVD-skiva.
Karl Gustaf Kristoffersson
Karl Gustaf (KG) Kristoffersson, född 15 maj 1918 i Maria Magdalena församling i Stockholm, död 10 december 2011 i Högalids församling i Stockholm, var en svensk fotograf. Kristoffersson började som obetald fotografelev hos fotograf Staffan Kronberg på Gumaelius reklambyrå i Stockholm. Därefter arbetade han som fotograf på bildbyrån Telegrafbild 1938. 1939 startade han sitt eget företag Svenskt Bildreportage med kontor på Vasagatan nära de dåtida tidningskvarteren i Klara, Hans intresse för film och teater gjorde att han följde filminspelningar och gjorde kändisreportage för Filmjournalen och andra veckotidningar. Han var teaterfotograf för fem stockholmsteatrar. Finska vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 och journalisten Barbro Alving reste till Finland i december för att rapportera. Kristoffersson och Barbro Alving reste runt i det krigshärjade Finland och besökte bland annat fronten vid det Karelska näset, Viborg och Helsingfors. Alving som krigsreporter och Kristoffersson som krigsfotograf. Kristofferssons blev en så kallad Se-fotograf i tidningen Se, och han fotograferade allt från händelser, till skådespelare och personligheter. I september 1945 var Kristoffersson i England i tre månader för att göra ett efterkrigsreportage. I Coventry dokumenterade han den sönderbombade staden. Han fotograferade bland andra skådespelaren Laurence Olivier, boxaren Olle Tandberg och nobelpristagaren Alexander Fleming. Han fotograferade under inspelningar av svenska långfilmer. Ett exempel är Ingmar Bergmans film Musik i Mörker. Boken Regi Bergman är ett exempel där hans bilder på Ingmar Bergman publicerats. Den amerikanska bildtidningen Life publicerade Kristofferssons bild av Haide Göransson på sitt omslag till oktobernumret 1949. För honoraret från Life köpte han spegelreflexkameran Speed Graphic och ett elektronblixtaggregat som han då var först med att använda i Sverige. Kristoffersson medverkade med sina bilder i uppslagsverket Myggans nöjeslexikon där hans bilder illustrerade uppslagsord och personligheter. Hans bilder på popgruppen ABBA publicerades i ABBA The photo book utgiven på Max Ström förlag. Hans bildarkiv är bevarat och uppskattas innehålla en halv miljon bilder. Bildarkivet innehåller alla bilder han fotograferade från 1939 och framåt. Det förvaltas av Sjöberg bildbyrå. Hon kameran och jag, Nordisk Rotogravyr (1955).
Staffan Heimerson
Sven Staffan Heimerson, född 7 november 1935 i Karlstad, är en svensk journalist, som 1963−2017 arbetade på Aftonbladet, bland annat som tidningens utrikeskorrespondent i europeiska städer som Paris, och som hösten 2018 återkom till tidningen, denna gång som reporter. Staffan Heimerson föddes i Karlstad och växte senare upp i Ängelholm. Han växte upp på Hallandsåsen mellan Margretetorp och Förslöv hos sina morföräldrar. I ungdomen bodde han i Ängelholm i Skåne, där han var känd för många som "pågen från Tockarp". Heimerson började sin journalistbana redan i skolan, som redaktör för Engelholms Tidning på Ängelholms samrealskola. I ungdomen var han radikal, enligt egen utsaga. Sedan har världen (ofta krigshärdar) varit hans arbetsfält. Han har arbetat med journalistik sedan början av 1950-talet och inledde sin karriär på Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm. På 1970-talet var han Malmöchef på Aftonbladet. Heimerson har skrivit för tidningen Z och Fokus. Han har också ett förflutet på den gamla bildtidningen Se. Hösten 1979 utnämndes han till Aftonbladets Asienkorrespondent. Han har också arbetat för Sveriges Radio, bland annat som utrikeskorrespondent i Asien och Washington. Tillsammans med Stina Lundberg Dabrowski har han varit programledare för Bokbussen i Sveriges Television. Den 1 augusti 1991 var han värd för Sommar i Sveriges Radio. Han har också varit gäst i Söndagsöppet och Mediemagasinet. Staffan Heimerson har varit programledare för Tusen år i TV 4 under 1999 och Nattcafé i SVT under tidigt 1990-tal. Samma år deltog han även i Fångarna på fortet i TV 3, och tidigare han har varit med i På spåret. Han var med om att starta Godmorgon, världen! i Sveriges Radio P1 1986. Han har varit programledare för Australien – monarki eller republik? i Sveriges Radio. Heimerson gjorde tillsammans med Fredrik Blomqvist dokumentären På tunn is i TV 4 där Ola Skinnarmo på skidor tog sig till Nordpolen (färdkamraten Göran Kropp tvingades avbryta halvvägs pga en förfrysning i ett finger). Senare gjorde de flera dokumentärer med Ola Skinnarmo som också visades i TV4. Förutom nyhetsrapporteringen har han hunnit med en rad böcker i reportage- eller kåseriform. Staffan Heimerson har också varit granskare för Näringslivets mediainstitut, där han studerade mediehanteringen av Attac. Han sitter med i juryn för "Månadens avslöjande" hos Resumé. Han har skrivit förordet till kollegan Johanne Hildebrandts dokumentärroman Gorazde. År 1998 skrev han för Dolly. I en krönika i Aftonbladet år 2002 pekade Staffan Heimerson ut Siewert Öholm som Israelspion, vilket orsakade stort rabalder. Efter att i en krönika den 27 november 2017 ha kritiserat metoo-kampanjen och därefter försvarat krönikan i Resumé avslutade Aftonbladet samarbetet med Heimerson, och han fick sluta som krönikör efter att ha skrivit för tidningen sedan 1963. Aftonbladets chefredaktör, Sofia Olsson Olsén, menade att han gett uttryck för en syn som inte var förenlig med tidningens grundvärderingar. Hösten 2018 påbörjades samarbetet igen, då med reportageuppdrag för Aftonbladet. Staffan Heimersson har deltagit som expert i ämnet Jorden Runt i SVT:s Muren. Han var gift med journalisten Aino Heimerson åren 1975–1981. Heimerson är efter det gift med Marianne Pihl och har fem barn samt flera barnbarn. År 1995 belönades han som Sveriges Radios Östeuropa-korrespondent med Stora journalistpriset i radioklassen för "nerv, närhet och nyhetshunger i sin rapportering från krigen i det forna Jugoslavien". År 1997 fick Staffan Heimerson årets pris från Ljus, Lille Julafton Societeten, för sin journalistik som då hade "år från år fått ett större djup och stilistisk spänst utan att förlora sin lättillgänglighet och personliga charm". Tio dygn med Mike Landon, med Bertil Torekull, 1962. Världens store, med EWK, 1976. 102 krogar i Paris, med Tomy Eibrand och Chris Forsne, 1982. 102 krogar i Fjärran Östern, med Ulf Gudmundson och Herman Lindqvist, 1983.
Signal
Optisk signal – signal vid optisk kommunikation Sorgflaggning – flagga på halv stång signalerar sorg. Flygsignal – används vid flygfotografering för att markera punkter med kända koordinater. Järnvägssignal – inom järnvägstrafiken för säkerhetstjänst. Trafiksignal – en ljus- eller ljudsignal som reglerar trafik. Elektrisk signal – signal som förmedlas med hjälp av elektricitet. Analog signal – alla variabla signaler med kontinuitet i tid och amplitud. Radiosignal – den mest lågfrekventa formen av elektromagnetisk strålning. Signal-brusförhållande – en term inom elektrotekniken som definierar förhållandet mellan signaleffekt och bruseffekt. Signalprocessor – en processor som är särskilt anpassad för signalbehandling. Signalbehandling – representera, manipulera och transformera signaler och den information som signalerna innehåller med hjälp av matematiska metoder. Signal (datavetenskap) – en begränsad form av interprocesskommunikation. Bildtidningen Signal – svenska utgåvan av den tyska propagandatidskriften "Signal". Signal (roman) – roman av Stephen King från 2006. Signalkräfta – kräftdjur. Signaltrupper – truppslag inom en armé. Signal (kulle), 66.66861°S 140.01889°Ö / -66.66861, 140.01889 (Signal (kulle)). Signal (berg), Hradec Králové, 50.50991°N 16.30122°Ö / 50.50991, 16.30122 (Signal (berg)). Signaler – en svensk kortfilm från 2007. Signaltrupperna – ett förband i svenska armén. Signalering (olika betydelser).
