Moses Pergament
Moses Pergament, född 21 september 1893 i Helsingfors, Finland, död 5 mars 1977 i Gustavsbergs församling i Stockholms län, var en finlandssvensk kompositör och musikkritiker i Svenska Dagbladet. Han var farbror till kompositören Erna Tauro och bror till kompositören Simon Parmet, som var verksam i Finland som pianist, kapellmästare, kompositör och författare av böcker om musik. Moses Pergament var son till grosshandlaren Jehuda Pergament och Maria Polarsky. Med avbrott i studierna bedrev han violinstudier vid konservatoriet i Sankt Petersburg under fyra år, avlade studentexamen i Helsingfors 1913 och var under fyra år verksam som violinist vid Filharmoniska sällskapet i Helsingfors. Han studerade även under fem terminer vid Helsingfors universitet och två terminer vid Sterns konservatorium i Berlin, där han genomgick kursen som operakapellmästare. 1915 flyttade Mose Pergament till Sverige och 1918 blev han svensk medborgare. År 1923 blev han musikkritiker i Svenska Dagbladetoch övergick 1938 till Nya Dagligt Allehanda och senare till Aftontidningen. Han verkade också som kör- och orkesterledare. I sina verk anknöt han än till nordiska, än till mera exotiska tongångar. Pergament förvägrades länge inval i Föreningen Svenska Tonsättare på grund av sin judiska och utländska härkomst trots Hilding Rosenbergs upprepade propåer på 1930-talet. Han blev slutligen invald 1945, då föreslagen som medlem av Natanael Berg. Efter att tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger vid ett tillfälle i en musikrecension gjort ett antisemitiskt påhopp på Pergament, reste denne hem till Peterson-Berger och gav honom en örfil. Han gifte sig 1923 med Ilse Maria Kutzleb (1905–1960), dotter till hauptman Leopold Kutzleb, Berlin, och Maria Leben. De fick barnen Maria Eldeling Saul (1925–1976), ingenjören Leo Emanuel Pergament (1926–2013) och Kay Bernhard Pergament (1930–1994). Hans gravvård återfinns på Judiska södra begravningsplatsen söder om Stockholm. 1948 – Musikföreningens i Stockholm stipendium. 1952 – Ledamot nr 666 av Kungliga Musikaliska Akademien. 1967 – Medaljen för tonkonstens främjande. Himlens hemlighet, opera, 1953. Krelantems och Eldeling, balett, 1920–21. Rapsodia ebraica för orkester, 1935. Svensk rapsodi för orkester, 1941. Den judiska sången, körsymfoni för soli, kör och orkester, 1944. Stråkkvartett nr 1, 1918–22. Stråkkvartett nr 2, 1952. Stråkkvartett nr 3, 1967. Stråkkvartett nr 4, 1975. 1940 – Med livet som insats. 1944 – Flickan och Djävulen.
Andres Lokko
Andres Mart Lokko, född 29 maj 1967 i Torshälla, är en svensk journalist, musikkritiker och manusförfattare. Lokkos föddes som son till Ago Lokko och hans hustru Silvi, vilka båda flydde till Sverige från Estland i samband med att Sovjetunionen ockuperade landet. Föräldrarna träffades i Stockholm och när fadern fick arbete på Nyby bruk flyttade de till Torshälla, där Lokko föddes. Han växte upp i Viksjö i Järfälla kommun och gick i Estniska skolan, där han bland annat var skolkamrat med Kristian Luuk. Lokko började sin journalistbana på Aftonbladet och har skrivit för tidningarna Pop (som han även var med om att starta), Bibel och Ultra. Han har varit producent och programledare för MTV:s program This Is Our Music. Dessutom låg han bakom musikwebbplatsen Feber (2000–2002) tillsammans med Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall. Andres Lokko ingår även i Killinggänget som gjort tv-serier som I manegen med Glenn Killing, NileCity 105,6 och Percy Tårar och spelfilmen Fyra nyanser av brunt. Numera skriver Lokko populärkulturrelaterade krönikor och musikrecensioner för Svenska Dagbladet. Dessutom har han en kolumn i tidningens nyhetsdel varannan vecka. Han har även uppdraget som juryordförande för det årliga musikpriset Nordic Music Prize. Lokko har medverkat i Sveriges Radios program Sommar två gånger: 18 juni 1994 och 20 juli 2010. Under 2012 gjorde han även poddradioshowen Luuk och Lokko tillsammans med Kristian Luuk. En av Lokkos mest berömda texter är "Låt inte dom jävlarna ta dig", publicerad i april-numret av Pop 1998, som enligt upphovsmannen själv resulterade i att ungefär 1500 läsare direkt sade upp sin prenumeration på tidningen. Texten är ett dogmatiskt linjetal som motsätter sig all form av framåt- och nytänkande inom musik. Titelns så kallade "jävlar" är i det här fallet artister som hänger sig åt experimentlusta eller uppvisar utsvävande konstnärliga ambitioner, vilket enligt Lokko hotar att locka in musiklyssnare i estetisk förvillelse. Som exempel namnges bland annat Radiohead, Frank Zappa, Suede, Yes och Pink Floyd. Det reaktionära intrycket förstärks av att krönikan inleds med en parafras på Marx och Engels, där progressiv musik utmålas som ett hot jämförbart med progressiv politik: "Ett kritvitt, progressivt rockspöke svävar över musikvärlden" (jmfr. "Ett spöke går runt Europa - kommunismens spöke"), en analogi som därmed placerar Lokko i samma position som 1800-talets europeiska överklass, båda förenade i sin gemensamma rädsla över allt som kunde utmana rådande smak- och maktordning. Texten hade ett stort inflytande, i synnerhet i sin förbudsiver och i sin vilja att avvisa hela artistskap på estetisk-moraliska grunder. 2001 kunde till exempel Aftonbladets Per Bjurman, en då tongivande musikskribent, skriva att "Pink Floyd är och förblir ren ondska" samt förorda att bandets produktion "ska även i fortsättningen sorteras in under rubriken Förbjuden musik". Ironiskt nog hade Lokko själv vid tidpunkten för texten aldrig lyssnat nämnvärt på många av de artister vars verk han så summariskt förkastade. Bara tre år senare kunde han till exempel rekommendera Pink Floyds Animals till sina läsare. Men att basera sitt tyckade på känslor bottnade i förutfattade meningar var under denna tid vanligt inom svensk musikjournalistik. År 2000 bekände till exempel skribenten Jan Gradvall att han "alltid hatat" bandet Yes - en av Lokkos måltavlor - trots att han aldrig egentligen ens hört dem. 2010 – Andres: 1989-1998. 2010 – Lokko: 1999-2009. 2013 – David Cameron fick nyligen sin cykel stulen. 2020 – Andres Lokko: 2010-2019. 2009 – Axel Liffner-stipendiet.
Malin Stehn
Malin Stehn, född 1969 i Boden, är en svensk författare och översättare. Hon växte upp i Katrineholm och är numera bosatt i Malmö. Stehn skriver främst barn- och ungdomsböcker och har fram till maj 2019 skrivit 44 böcker. En stor del av hennes serier har givits ut av bokförlaget Opal. Stehn skrev sina första berättelser så fort hon hade lärt sig alfabetet. Efter gymnasietiden, då hon bl.a. skrev musikrecensioner för Katrineholms-Kuriren, läste hon på Lunds universitet olika kurser i litteraturvetenskap och media och kommunikation. Efter utbildningen i Lund fick hon en praktikplats på ett bokförlag i Malmö där hon lärde sig redigering, korrekturläsning och annat som har med bokproduktion att göra. Efter några år som praktikant och assistent blev hon förlagsredaktör. Efter tio år som barnboksredaktör föddes idén att skriva en egen bok. Första boken handlade om fyra tjejer som spelar i ett band. Mallgrodor och gitarrgudar blev titeln och den gavs ut 2006. Det blev totalt sex böcker om tjejerna i bandet Starlight. Efter Starlight-serien har hon skrivit både singeltitlar (exempelvis Den här sommaren kan bli min död, Spökskrivaren och Inte din bror) samt ytterligare serier, bl.a. Lundeby IK, Klubb S.O.S. och Stall Humlebygården. Sedan hösten 2008 är Stehn författare på heltid, vilket också inkluderar författarbesök på skolor i hela landet. Stehn har även översatt ett antal böcker från engelska och danska. * Humorbok för vuxna. Medförfattare och illustratör: Lena Thoft-Sjöström. ** Humorbok för vuxna. Medförfattare: Bengt-Erik Engholm, Lena Thoft-Sjöström. Översättningar (från engelska o danska). Mallgrodor och gitarrgudar - Starlight-serien, Stabenfeldt, 2006. Oljud och månskenspromenader - Starlight-serien, Stabenfeldt, 2006. Vuxenakuten*, Ordalaget , 2006. Avståndskyssar och superhits - Starlight-serien, Stabenfeldt, 2007. Turnéliv och tigerkakor - Starlight-serien, Stabenfeldt, 2007. Du och jag, Speedy - Humlebygården-serien, Stabenfeldt, 2008. Nödlögner och gåshudsballader - Starlight-serien, Stabenfeldt, 2008. Måste Sofie välja? - Humlebygården-serien, Stabenfeldt, 2008. Framtidsfobi och pojkbandshysteri - Starlight-serien, Stabenfeldt, 2009. Vilket hästjobb! - Humlebygården-serien, Stabenfeldt, 2009. Häst till salu - Humlebygården-serien, Stabenfeldt, 2009. En oväntad räddning - Lundeby IK-serien, Opal, 2010. En tjuv i laget? - Lundeby IK-serien, Opal, 2010. Alla helgons blodiga cup - Lundeby IK-serien, Opal, 2010. Inkräktare i stallet - Humlebygården-serien, Stabenfeldt, 2010. Singla slant, Stabenfeldt, 2011. Värsta måltorkan - Lundeby IK-serien, Opal, 2011. Tränartrubbel - Lundeby IK-serien, Opal, 2011. Vardagsedge**, Kakao, 2011. En riktig vän - Humlebygården-serien, Stabenfeldt, 2011. Sebbe på bänken - Lundeby IK-serien, Opal, 2011. Klubb S.O.S. räddar en tant - Klubb S.O.S.-serien, Opal, 2012. Klubb S.O.S. har hundkalas, Klubb S.O.S.-serien, Opal, 2012. Klubb S.O.S. på pappajakt - Klubb S.O.S.-serien, Opal, 2013. Klubb S.O.S. öppnar snigelhotell - Klubb S.O.S.-serien, Opal, 2013. Ibland vill man inte gärna gå in fast regnet öser ner, Opal, 2013. Klubb S.O.S. fångar ett spöke - Klubb S.O.S.-serien, Opal, 2013. Spårlöst försvunnen, Stabenfeldt , 2013. Jag är fotbollsproffs! - Ted-serien, Opal, 2014. Ut med domarn! - Ted-serien, Opal, 2014. Chica - Stabenfeldt, 2014. Svarta tornet, Opal, 2014. Jag tar straffen! - Ted-serien, Opal, 2015. Den här sommaren kan bli min död, Opal, 2015. Falskspel, Stabenfeldt, 2015. Inte som Zlatan, Opal, 2016. Drömmatchen, Opal, 2016. Ponnylånet, Stabenfeldt, 2017. Spökskrivaren, Opal, 2017. Inte din bror, Opal, 2018. Vi är Superstars! - Superstars-serien, Opal, 2019.
Gösta Rybrant
Knut Gösta Herman Rybrant, ursprungligen Jonsson, född den 20 januari 1904 i Norrköping, död den 16 augusti 1967 i Högalids församling i Stockholm, var en svensk violinist, journalist, populärtextförfattare, översättare, underhållningsförfattare, dagstidningskåsör och sångtextförfattare till revy och schlager. Rybrant studerade vid Musikaliska Akademien till 1928 och var sedan violinsolist samt ledde Svensk Filmindustris orkester under några år. Han hade samtidigt skrivit fyra kriminalromaner (En sensation i december, Äventyret med skrattbomben, Mannen som var Cobb, Sensationer i valstakt) och slutade sedan som musiker. Från 1936 var han publicist, mest känd som kåsör i Aftonbladet 1940–1967 under signaturen "Flips". I Aftonbladet hade han några år tidigare skrivit musikrecensioner, bl. a. en ökänd sådan om Louis Armstrongs konsert i Stockholm 1933. Han skrev också filmmanus, radiooperetter och ett stort antal radiomanus, vistexter och revysångtexter, framför allt för Kar de Mumma-revyerna. Enligt Stim skrev han 250 sångtexter, många översättningar från minst fem olika språk. Ett särskilt givande samarbete hade han med Zarah Leander, för vilken han skrev många texter som hon gärna hade på repertoaren: "Sång om syrsor", "Sången om herr Abel", "Ett Herrans under", "Gåtor" med flera. För Per Myrberg översatte han amerikanska "Try to Remember" till "Minns i november", ursprungligen gjord för musikalen Fantasticks (Lilla Teatern i Stockholm, 1961). Rybrant blev något av specialist som musikalöversättare. Han översatte åtminstone 37 musikteaterverk mellan 1940 och 1966, framför allt av amerikanska musikaler (bland annat Show Boat, Kiss Me, Kate, Guys and Dolls, The King and I, West Side Story och Hello Dolly!), några tyska operetter, brittiska och danska sångpjäser och en fransk musikal (Irma la Douce). Han översatte också fem operor (bland annat Brittens Turn of the Screw och Debussys Pelléas och Mélisande), och han skrev svenska originallibretton till två musikaler (Caviar, Döden i Venedig), men ingen av uppsättningarna blev av. I 20 år samarbetade han med teaterförläggaren och producenten Lars Schmidt när det gällde import av Broadwaymusikaler. Rybrant blev särskilt känd för att ha översatt My Fair Lady och överfört musikalens cockney-engelska till stockholmska, eller söderslang. Rybrants svenska ramsa, "Den spanska räven rev en annan räv", skiljer sig betydelsemässigt från originalets "The rain in Spain stays mainly in the plain" eftersom den låter Eliza träna på att göra skillnad mellan två vokalljud, det långa e-ljudet och ä-ljudet, som har sammanfallit i traditionell stockholmska, så kallat Stockholms-e. Originalramsan demonstrerar i stället Cockney-uttalet ("The rine in Spine..."). Rybrants översättning av My Fair Lady har använts oavbrutet ända sedan 1959. Först 2003 gjorde man två större omarbetningar, på Östgötateatern i en uppsättning när Eliza talar östgötska, i Helsingfors i en bearbetning till extrem finlandssvenska. Men de bästa replikerna och sångtexterna var kvar. Han var farbror till kompositören Stig Rybrant. Gösta Rybrant är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. 1938 – Är det så här när man är kär när man är liten. 1944 – Inga orkideer hamnar i rännsten. 1946 – En prästkrage i min hand (för Karin Juel). 1952 – Den ena röd - den andra vit (inspelad 1952 av Lars Lennartsson, flera inspelningar 1955, texten inleds "Två rosenrankor på en trädgårdsmur..."), svensk text till "Cerisier rose et pommier blanc" (1950) av Louiguy (Louis Guglielmi, 1916–1991), på engelska känd som "Cherry Pink and Apple Blossom White". 1956 – (Lillprinsen hälsar) Elizabeth (för Annalisa Ericson). 1957 – Ett Herrans under (för Zarah Leander). 1962 – Sång om syrsor (för Zarah Leander). 1966 – De stora elefanternas dans (för Hjördis Petterson). 1932 – Kärleksexpressen. 1950 – Regementets ros. 1951 – Det var en gång en sjöman. 1964 – Tre dar på luffen.
Kristin Lundell
Kristin Helena Lundell, född 28 december 1981 i Stockholm, är en svensk frilansjournalist med inriktning på musik och populärkultur. Lundell började 2001 på Svenska Dagbladet (SvD) med uppgift att skriva musikrecensioner, artiklar och nöjeskrönikor. 2009–2014 var hon även TV-kritiker på SvD och musikredaktör på Elle. Under hösten 2004 var Lundell panelmedlem i Studio Pop på SVT. Mellan åren 2001 och 2007 var Lundell medlem av nöjespanelen i Gomorron Sverige. Därefter var hon medlem av kulturpanelen i samma program. Hon har varit programledare i P3 Star och P3 Pop samt producent för P3 Rytm och frilansat för Sveriges Radio P1s kulturredaktion. Mellan 2014 och 2017 skrev Lundell i Aftonbladet. Hösten 2014 var hon med i TV-Cirkeln Downton Abbey som sändes i SVT. Hon har också producerat Sommarprat med Bea Uusma, Annika Norlin och Tom Malmquist. Mellan 2017 och 2018 var hon kulturredaktör på Fokus. Efter att ha arbetat med journalistik i 17 år bytte Lundell bana år 2018 och anställdes som pressekreterare på Moderna Museet. Vintern 2016–2017 tävlade hon i På spåret tillsammans med Johan Hilton. De vann tävlingen. Lundell är en av författarna i antologin Noll. Decenniet som förändrade världen som gavs ut 2010. År 2014 kom hennes debutroman Busskungen som gavs ut på Norstedts förlag.
