Lista över svenska skräckfilmer
Detta är en lista över svenska skräckfilmer. Urvalet består av långfilmer som gjorts för TV och visats för eller sålts till betalande publik (biografvisning och kommersiell utgivning på VHS/DVD). Övriga svenska skräckfilmer som på olika sätt kan räknas som intressanta listas under "Anmärkningsvärt". Kortfilmer/utländska/TV-serier/ej skräck o.dyl. Alena (Daniel di Grado, 2015) – Svensk skräckfilm baserad på serieromanen med samma namn, av Kim W. Andersson. American Burger (Johan Bromander och Bonita Drake, 2014) – En buss amerikanska studenter är på kulturresa i Europa, hamnar på en slaktfabrik och blir "American Burgers". B-film med mycket humoristiska inslag. Besökarna (Joakim Ersgård, 1988) – Spökhusfilm med humoristiska inslag. Ledde raka vägen till Hollywood för regissören, som återvände till Sverige och spelade in den svenskproducerade noir-thrillern "Rancid (film)" (2004). Blodspår (John Martin, 2012) - Lågbudgetslasher. Blood Runs Cold (Sonny Laguna, David Liljeblad och Tommy Wiklund, 2011) - Lågbudgetslasher. Blood Tracks (Mike Jackson [pseud. f. Mats Helge Olsson], 1985) – Inspirerad av Wes Cravens "The Hills Have Eyes". Blödaren (Hans Hatwig, 1983) – Kanske första svenska filmförsöket i stil med "The Texas Chainsaw Massacre" ("Motorsågsmassakern"). Camp Slaughter (Martin Munthe, 2004) – Ungdomar slaktas av missbildad monstermänniska. Filmen fick god publicitet genom många hätska recensioner. Death Academy (Daniel Lehmussaari, 2004) - Slasherfilm i norrländsk miljö. En grupp gymnasieelever försöker rentvå en man som blev oskyldigt dömd för ett massmord, men blir attackerade av den verklige mördaren som vill skydda sin hemlighet. Den osynlige (Joel Bergvall, Simon Sandquist, 2002) – Mobbningsoffer blir allvarligt misshandlad av klassens värsting, Tuva Novotny, och tar kontakt med henne efter döden. Kritikerframgång och fick amerikansk remake. Det okända (Michael Hjorth, 2000) – Till handlingen ingen kopia av Blair Witch Project, men inspelnings- och budgetmässigt. Här är skräcken utomjordisk och tar kontroll över några människors kroppar, då de är isolerade i vildmarken. Die Zombiejäger (Jonas Wolcher, 2005) - Zombies invaderar Göteborg och skjutglada tyskar bjuder dem på motstånd. Documenting the Witch Path (Carl Sundström, 2016) – Tre unga män besöker en tillsynes bortglömd plats där häxor dränktes på 1600-talet. En flerfaldigt prisbelönt skräckfilms-dokumentär. Draug (Karin Engman och Klas Persson, 2019) – I 1000-talets Sverige försvinner ett missionärsfölje på väg norrut mot Hälsingland. Kungen skickar ut sin hird att leta efter dem, men de hittar något annat. Något uråldrigt och ondskefullt. Vikingatida skräck. Evil Ed (Anders Jacobsson, 1997) – Stillsam konstfilmsklippare får i uppdrag att redigera blodiga skräckfilmer, blir galen och löper amok. Komedi och gore med starka satiriska drag. Ganska uppskattad i splatterkretsar. Evil Easter III: The Final Easter (Viking Almquist, 2013) - Nazister försöker under påskveckan framkalla den germanska gudinnan Ēostre för att ta över världen. Hedendom och metafysik kombineras med splatter och surrealistik humor. Fiore di Ferro (2015) - Giallo-influerad skräckfilm med psykologiskt fokus. Freakdemon (2000 – bara namnuppgift) – Svensk splatter. Demoner attackerar människor i skogen. Freakdemon 2 (2003 – bara namnuppgift) – Svensk splatter. Uppföljare till Freakdemon. Frostbiten (Anders Banke, 2006) – Vampyrkomedi i norrlandsmiljö med Petra Nielsen. Floppade i Sverige, men gjorde stor succé i utlandet, särskilt Ryssland där den fick bra recensioner och kultstatus. Galgmannen (Gustaf Molander, 1945) – Bygger på helt övernaturlig/skräckromantisk pjäs av finlandssvenske författaren Runar Schildt. Galgmannen (För TV. Olof Thunberg, 1969) – Dito som ovan. Regissören var inläsaren på legendariska skräckradioserien Mannen i svart. Headhunter (Magnus Rösman, 2004) – Inga uppgifter. Körkarlen (Arne Mattsson, 1958) – Nyversion av ovan.
Skräckfilm
Skräckfilm är en filmgenre med målsättningen att väcka känslor av rädsla, obehag, skräck, spänning och äckel hos tittaren. Handlingen involverar ofta inblandning av en ond kraft, händelse, eller person, ofta av övernaturligt ursprung, i den jordliga världen. Några av de mest förekommande elementen i skräckfilm inkluderar vampyrer, zombier (och andra former av återuppväckta lik), varulvar, uråldriga förbannelser, spöken, demoner och/eller demonisk besittning, ond clown, satanism, onda barn, mördare, ondskefulla djur, ting såsom dockor givna liv med hjälp av svart magi eller vetenskap, spökhus, kannibaler, och illvilliga utomjordingar. Thrillerfilmer om seriemördare brukar ibland anses vara en del av skräckgenren. Specifika berättelser och karaktärer, ofta från klassisk litteratur, har också visat sig vara populärt, och har inspirerat till många uppföljare, nyinspelningar och efterapningar. Dessa inkluderar Dracula, Frankenstein, mumien i Mumien vaknar, Varulven och Dr. Jekyll och Mr. Hyde. En hel del skräckfilmer blandar flera genrer, särskilt science fiction, fantasy och thriller. Gränsen mellan skräck och dessa genrer har ofta varit en källa till debatt bland fans och filmkritiker. Skräckfilmen förknippas ofta med låg budget och exploatering, men även stora studior och respekterade regissörer har bidragit regelbundet till genren. Genrens marginella status har orsakat den mycket kritiskt avvisande och moralisk fördömelse genom filmhistorien. De senaste decenniernas nya generationer av filmkritiker, mer inriktade på att ta populära genrer seriöst, har gett skräck betydande uppmärksamhet och analys, särskilt i hänseende till dess subversiva innehåll. Över samma period har den dock kommit att bli en stor källa till kontroverser, eftersom dess innehåll av grovt våld har ökat, liksom beskyllningar för att vara kvinnofientliga, särskilt från feministiska kritiker. Skräckgenren är nästan lika gammal som filmen själv. De första skildringarna av övernaturligheter förekommer i många kortstumfilmer skapade av filmpionjärerna Georges Meliès och Alice Guy-Blaché runt sekelskiftet 1900. De tidigaste äkta skräckfilmerna gjordes dock av tyska filmskapare under 1910- och 1920-talen, av vilka många har haft inflytande på senare Hollywood-produktioner. Paul Wegeners Der Golem (1915) nyskapande, 1920 blev Robert Wienes Doktor Caligaris kabinett var både kontroversiell hos den amerikanska publiken, på grund av dess efterkrigssentiment, och inflytelserik med dess tyskexpressionistiska stil, den mest bestående skräckfilmen från eran är sannolikt den första vampyrfilmen, F. W. Murnaus Nosferatu (1922), en olicensierad filmanpassning av Bram Stokers roman Dracula. Tidiga Hollywood-dramer famlade sig bland skräckteman, exempelvis Ringaren i Notre Dame (1923) och The Monster (1925), båda med Lon Chaney, den första amerikanska skräckfilmstjärnan. Han är dock främst känd för sin roll i Fantomen på Stora operan (1925). Det var under det tidiga 1930-talet som amerikanska filmproducenter, särskilt Universal Pictures Co. Inc., populariserade skräckfilm, och tog gotiska filmatiseringar till vita duken, exempelvis Dracula (1931) och Mumien vaknar (1932), en del med en blandning av science fiction och gotisk skräck, som till exempel James Whales Frankenstein (1931) och Den osynlige mannen (1933). Dessa filmer, medan de var avsedda att ge spänning, hade också mer allvarliga element, och var inspirerade av den tyska expressionismen från 1920-talet. En del skådespelare började leda karriärer i genren, särskilt Boris Karloff och Bela Lugosi. Andra studior under eran hade betydligt mindre framgångar, men Rouben Mamoulians Dr. Jekyll and Mr. Hyde (Paramount, 1931) och Michael Curtiz The Mystery of the Wax Museum (Warner Brothers, 1933) var båda viktiga skräckfilmer. 1982 släpptes filmen Creepshow, manus skrevs av Stephen King som också är med och skådespelar i filmen. Det blev några uppföljare på den, med och utan Stephen King.
Spökfilm
Spökfilm kan bestå av filmer i en rad olika genrer, såsom komedi, skräck, rysare, romantik och drama. Skildringar av spöken kan variera alltifrån Casper, det snälla spöket, Beetlejuice, Hamlets far, Jacob Marley till Freddy Krueger. Redan vid tillkomsten av rörliga bilder blev skildringar av spöken vanliga och sträckte sig mellan en mängd olika genrer, verk av Shakespeare, Charles Dickens och Oscar Wilde har alla gjorts filmatiseringar på. Men även spökhistorier som den om Casper, det vänliga spöket blev populär, skapad på 1930-talet, först som serie, senare animerad film, och så småningom 1995 som spelfilmen Casper. Noël Cowards pjäs Blithe Spirit gjordes också som film Min fru går igen (1945), och skapade en mer humoristisk vinkling av fenomenet hemsökta personer och platser. Filmen Spöket reser västerut, en komedi där ett skotskt slott och dess spöke flyttas till Florida, röstades fram som bästa brittiska film 1935. Sentimentala skildringar var från början mer populära än skräckskildringar, till exempel filmen Spöket och Mrs. Muir (1947). Men även psykologiska skräckfilmer finns från denna period och inkluderar De objudna (1944) och Skuggor i natten (1945). Under 1970-talet gjordes en rad skildringar av spöken i skilda genrer, både romantiska och skräckfilmer. Ett vanligt tema i den romantiska genren från denna tid är spöket som en godartad guide eller budbärare, ofta med oavslutade ärenden, såsom Drömmarnas fält (1989), Ghost (1990) och En andra chans (1993). I skräckgenren finns till exempel Dimman (1980) och Terror på Elm Street-filmserien som typiska exempel på trenden under 1980- och 1990-talen där spökhistorier slagits samman med scener av fysiskt våld. Populär under denna tid blev även komedin om spökjägarna Ghostbusters – Spökligan (1984). Under 1990-talet följde en återgång till klassiska gotiska spöken, vars faror är mer psykiska än fysiska. Exempel på filmer från denna period inkluderar Sjätte sinnet (1999) och The Others (2001). Asiatisk film har varit skickliga på att producera skräckfilmer om spöken, såsom den japanska filmen Ringu (1998) och The Eye (2002).
Skräck
Skräck är en vid genre som innehåller allt från terror till horror, som är två subgenrer inom denna litteratur, dock med varsitt syfte. Den ena är till för de mera blodiga, lemlästande skräckhistorierna och den andra för de mer djupgående psykologiska, melankoliska skräckhistorierna. Genren skräck innehåller så mycket mer än vad man kanske inser. Med en viss klassificering förväntar vi oss vissa egenskaper från det vi antingen ser eller läser. Det är vissa egenskaper som är utlovade till oss. Beroende på vad det är för del ur skräckgenren som vi kommer i kontakt med så förväntar vi oss något visst från den. Något som våra dagliga liv inte på samma sätt kan ge oss. Den där speciella kicken, den kvarvarande minnesbilden, den där isande känslan nerför ryggraden, det bultande hjärtat och känslan av att man kanske inte är så ensam som man tror. Vissa av dessa saker bär vi med oss längre, vi talar om det med våra bekanta, sprider det vidare. Det är så historier håller sig vid liv. Att berätta historier är ju trots allt en muntlig tradition också, vare sig det är spökhistorier eller folksagor. Skräckgenren spelar på vårädsla för det okända, för det vi inte förstår, för det vi inte kan se. Skräckgenren skildrar oftast en människas, eller en grupp människors, rädsla för något livsfarligt - antingen något naturligt som en galen mördare, eller något övernaturligt som en vampyr eller varulv. Många forskare har definierat skräckgenren utifrån gestaltningen av något främmande och monstruöst. Det finns undantag från reglerna. Det finns vissa historier som är svåra att placera i en specifik kategori inom skräckgenren, till och med historier som är svåra att placera bara inom skräck. Den första kulturella företeelse man vet tillskrivits förmågan att skrämma är den grekiska tragedin. Aristoteles skriver i sin poetik att tragedin bland annat syftar till att väcka fruktan (φοιβος), och många element inom genren är våldsamma och övernaturliga. Skräcken inom litteratur går tillbaka på folksagorna, medan den moderna skräcken ofta sägs inledas med den gotiska romanen. Skräckberättelser kan utspela sig i flera olika litterära miljöer, till exempel fantasy och science fiction. Några författare i genren är Clive Barker, Stephen King, Dean R. Koontz, John Saul och John Ajvide Lindqvist. De tidigaste utpräglade skräckfilmerna gjordes av tyska filmskapare på 1910- och 1920-talen. Sedan dess har genren utvecklats av regissörer som Alfred Hitchcock, Roman Polanski, Stanley Kubrick och Dario Argento. Några av de mest förekommande elementen i dagens skräckfilmer inkluderar vampyrer, zombier (och andra former av återuppväckta lik), varulvar, uråldriga förbannelser, spöken, demoner och/eller demonisk besittning, satanism, onda barn, mördare, ondskefulla djur, ting såsom dockor givna liv med hjälp av svart magi eller vetenskap, spökhus, kannibaler, och illvilliga utomjordingar. Thrillerfilmer om seriemördare brukar ibland anses vara en del av skräckgenren. Clive Barker är en av de författare och filmregissörer som gjort mycket för skräckfilmens utveckling från det banala till den mer fantastiska men ändå trovärdiga skräck han presenterar i filmer som Hellraiser, Nightbreed, Candyman och Lord of Illusions. Specifika berättelser och karaktärer, ofta från klassisk litteratur, har också visat sig vara populära, och har inspirerat till många uppföljare, nyinspelningar och efterapningar. Dessa inkluderar romanerna Dracula, Frankenstein och Dr. Jekyll och Mr. Hyde, samt mumien i filmen Mumien vaknar och filmen Varulven. Ordet syftar oftast på en kulturell genre som bland annat uttrycks i muntlig tradition, litteratur, film, datorspel och tecknade serier. SF vill knyta an till framtida teorier som faktiskt skulle kunna vara möjliga inom en snar framtid. Om det nu skulle finnas övernaturliga inslag i en SF-historia så ska det på något sätt kunna förklaras av vetenskapliga teorier. The Raven - Edgar Allan Poe.
Kroppsskräck
Kroppsskräck (engelska: body horror) är en typ av skräck inom främst film. Den visar upp groteska eller psykologisk obehagliga kränkningar av den mänskliga kroppen. Dessa kränkningar kan utformas som onormalt sex, mutationer, lemlästningar, zombiefieringar, omotiverat våld, sjukdomar eller onaturliga kroppsrörelser. Genren användes ursprungligen som en beskrivning av en framväxande undergenre inom nordamerikanska skräckfilmer, men den har rötter i tidig gotisk litteratur och har expanderat till andra medier. Enligt filmforskaren Linda Williams faller skräck inom en av de tre huvudsakliga "kroppsgenrerna" inom film, där de två andra är pornografi och melodram. Williams menar att effektiviteten hos dessa tre genrer "ofta mäts efter hur tittarreaktionen efterliknar det som presenteras på skärmen/duken. En publik kan uppleva rädsla genom uppvisandet av skräckinjagande scener, sympati genom melodram och sexuell upphetsning genom pornografi. Kroppsskräck fokuserar särskilt på den mänskliga kroppens begränsningar och förändringsmöjligheter. Begreppet kroppsskräck tangerar flera andra skräckfilmsgenrer, inklusive slasher, splatter och monsterfilm. Till skillnad från dessa är kränkningarna eller förvrängningarna inom kroppsskräck sällan ett resultat av ett direkt eller föregripande våld. De är oftare en följd av en förlust av kroppskontroll, på grund av mutation, sjukdom eller andra typer av okontrollerad förvandling. Det engelska begreppet body horror användes första gången i Phillips Brophys artikel " Horrality: The Textuality of the Contemporary Horror Film" (1983). han myntade begreppet som en beskrivning av en expansiv undergenre under en kort guldålder för skräckfilmen. Filmregissörern Stuart Gordon noterade att den här tropen föregick filmkonsten, bland annat inom litteraturen. Mary Shelleys Frankenstein är ett tidigt exempel på kroppsskräck. Här fokuserades på kroppen och inte handlingar som en orsak till rädsla. David Cronenberg har populariserat genren kroppsskräck genom filmer som Frossa (1975) och Rabid (1977). Redan 1950-talsfilmer som Faran från skyn och Flugan (båda från 1958) standardiserade i praktiken genren genom sitt fokus på lemlästning och starka specialeffekter. Inom japansk film- och seriehistoria finns många exempel på verk med kroppsskräck som stil. Detta inkluderar Katsuhiro Ōtomos Akira (film 1988) och Junji Itōs verk. Den franska filmregissören Julia Ducournau har gjort karriär inom kroppsskräck. Både hennes Raw (2016) och 2021 års Titane (belönad med Guldpalmen) utgår från genrens karaktäristik. Den senare filmen har omskrivits som "som en mardrömslik blandning av komik, sex, våld, psykedelisk belysning och bultande musik".
