Lennart Aspegren
Lennart Lage Suleiman Ivarson Aspegren, född 23 juli 1931 i Norums församling i Göteborgs och Bohus län, är en svensk jurist och FN-domare. Lennart Aspegren, som är son till konsul Ivar Aspegren och Suleika Ghazala Bey, föddes på Stenungsön i Villa Solbacka och växte upp i Villa Skalet intill Kärnan i Helsingborg. Efter studier på internatskolorna Lundsberg och Solbacka studerade han språk och juridik. Efter juris kandidatexamen 1958 och tingsmeritering 1958–1961 blev han fiskal i Svea hovrätt 1961, sekreterare i Stockholms rådhusrätt 1962–1967, hovrättsassessor i Svea hovrätt 1968 och hovrättsråd i Svea hovrätt 1979. Perioden 1969–1993 tjänstgjorde han i Regeringskansliet och blev kansliråd 1978 samt 1979 rättschef i Finansdepartementet och andra departement. I egenskap av internationell förhandlingschef hade han internationella uppdrag, bland annat som emissarie för det svenska rättsbiståndet till Baltikum och som vice ordförande i OECD:s Public Management Committee (PUMA), Paris. I anslutning till departementstjänsten svarade han också för ett antal offentliga utredningar, såsom Statsförvaltningens Europakompetens, Pantbankernas kreditgivning, Myndighetsutövning vid medborgarkontor, Myndigheternas skrivregler, Regeringskansliets regelförenklingsgrupp och Svenskar i EU-tjänst. Som ledamot i Arbetsdomstolen 1980–1996 företrädde han där staten som arbetsgivare. Åren 1994–1995 var han domare i Försäkringsöverdomstolen. Med ställning som undergeneralsekreterare i FN tjänstgjorde Aspegren 1995–2000 på heltid som ordinarie domare i Internationella brottmålstribunalen för Rwanda (ICTR). Han var en av tre domare i Akayesumålet, där dom avkunnades den 2 september 1998, den första rättegång där någon dömts för folkmord. Domen bröt också ny mark då våldtäkt ansågs utgöra del av folkmordet. Under 2011 arbetade han som oberoende expert i mänskliga rättigheter och internationell humanitärätt som den ena av två ledamöter i en FN-kommitté om Gazakonflikten ("Davis/Aspegren-rapporten"). 2013 promoverades han till juris hedersdoktor vid Stockholms universitet. Sedan 2018 är Aspegren krönikör på Magasinet Paragraf. Sedan januari 2022 sitter Aspegren med i styrelsen för Edelstam Foundation. Den 30 juli 1999 var Aspegren sommarvärd för Sommar i P1. Där berättade han om folkmordet i Rwanda och dess rättegångar. Därutöver har han haft statistroller i flera spelfilmer av AB Svenska Ord, exempelvis Picassos äventyr. Han är sedan 1958 gift med Berit Soldén-Aspegren, som är dotter till Anders Soldén och Inez Saposnikoff. Lagen om offentlig anställning, Budgetdepartementet 1976. Public Employment in Sweden, Departementsserien 1978. Förenklad ställföreträdarlag, Departementsserien 1991. The Safeguards for Public Interests during Labour Conflicts, Departementsserien 1992. Statlig anställning, Publica, 1994 (medförf.). Offentlig arbetsrätt - en kommentar till lagreglerna om statlig och kommunal anställning, tredje upplagan, Wolters Kluwer 2015 (medförf.). Responsiveness in the Swedish Public Service, SIPU 1988. Brittiska synpunkter på regeringstjänstemäns lojalitet, Nordisk Administrativt Tidskrift 1992. Från en folkmordstribunal, Iusbäraren nr 3/2010 s. 25. Vid vilken ålder bör barnsoldater börja räknas som vuxna och deras särskilda skydd upphöra?, Dagens juridik 26.2.2014 (medförf.). Det är rasism på svenska, Tidskriften Expo nr 1/2014. Därför är det förflutnas brott så viktiga för framtidens fred, Dagens Nyheter 29.12.2016 Kultur s. 12. Brottens brott: folkmord, AmnestyPress nr 4/2018 (s. 44 - 47). Statistroller i AB Svenska Ords spelfilmer Släpp fångarne loss - det är vår! (1975), Sopor (1976), Picassos äventyr (1978), Poch B (1983), Ronja Rövardotter (1984).
William Holden
William Holden, ursprungligen William Franklin Beedle, Jr., född 17 april 1918 i O'Fallon i Illinois, död 12 november 1981 i Santa Barbara i Kalifornien, var en amerikansk skådespelare. Holden erhöll en Oscar för bästa manliga huvudroll för sin roll i Fångläger nr 17 (1953). Han spelade huvudroller i flera Hollywood-filmer, däribland Sunset Boulevard (1950), Sabrina (1954), Skimrande dagar (1955), Utflykt i det gröna (1955), Bron över floden Kwai (1957), Det vilda gänget (1969) och Network (1976). Holden placerade sig som nummer 25 på American Film Institutes lista över de 25 största manliga stjärnorna i amerikansk filmhistoria. William Holden kom från en familj som hade gjort en förmögenhet inom kemikalieindustrin. Medan han studerade vid Pasadena Junior College i Kalifornien började han på fritiden att ägna sig åt teater och upptäcktes av en talangscout, varpå han fick teckna ett filmkontrakt. Till början hade han endast statistroller, men 1939 fick han sitt stora genombrott i Golden Boy. Holden, som hade ett prydligt och välvårdat utseende, fick först roller av helyllekaraktär. Sedan han återvänt från andra världskriget, där han tjänstgjort som löjtnant inom armén, fick han mer hårdföra roller, bland annat som psykopatisk mördare i Stormnatten (1948). Han medverkade i ett 70-tal filmer mellan 1939 och 1981, och belönades med en Oscar för sin roll i filmen Fångläger nr 17 (Stalag 17, 1953). Holden var gift med skådespelaren Brenda Marshall mellan 1941 och 1971. Han tillbringade långa tider i Fjärran Östern samt var delägare i Mount Kenya Safari Club. Han ägnade mycket tid åt arbete för de vilda djurens bevarande i Afrika och grundade William Holden Wildlife Foundation. Holden avled 1981, till följd av en huvudskada som han ådrog sig, då han i berusat tillstånd slog huvudet i en bordskant. Från 1974 och till sin död 1981 levde Holden tillsammans med skådespelaren Stefanie Powers. Huvudpersonen Holden Caulfield i romanen Räddaren i nöden från 1951 av J.D Salinger har fått sitt namn efter William Holden. Suzanne Vega har uppgett i en tv-intervju att det var William Holden som hon läste om på Tom's Diner. Denna händelse tog hon sedan med i texten till låten "Tom's Diner".
Alva Garbo
Alva Maria Garbo, ursprungligen Gustafsson, född 20 september 1903 i Katarina församling i Stockholm, död 21 april 1926 på samma ort, var en svensk skådespelare, syster till Greta Garbo och Sven Gustafsson (Garbo). Alva Garbo var dotter till renhållningsarbetaren Karl Alfred Gustafsson och hans hustru Anna Lovisa Johansson, som bland annat arbetade extra som sömmerska. Föräldrarna hade flyttat från Småland till Stockholm omkring år 1900. Hon hade två syskon, storebrodern Sven och lillasystern Greta. Familjen bodde i en lägenhet med ett rum och kök på Blekingegatan 32 på Södermalm. År 1920 avled fadern i Spanska sjukan. Senare kom båda Alva Garbos syskon att utvandra till USA, så även modern, som avled där 1944. Garbo hann medverka i tre filmer. En lyckoriddare 1921 och Kärlekens ögon 1922 vilka enbart var statistroller, och Två konungar 1925 där hon spelade grevinnan Magdalena Rudenschöld. Hon var även modell för en tvålreklam av Ystadsföretaget YvY, tillsammans med sin syster 1924. Hon sågs som en lovande skådespelare, men avled 22 år gammal på Sophiahemmet. Orsaken till hennes död har varit omtvistad, vissa källor anger att hon avled i cancer, medan andra angivit tuberkulos eller hastig lunginflammation. Alva Garbo är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. 1921 – En lyckoriddare. 1922 – Kärlekens ögon.
Albert Ranft
Albert Adam Ranft, född 23 november 1858 i Stockholm, död 5 oktober 1938 i Stockholm, var en svensk teaterchef och teaterman som under en period ägde samtliga Stockholms privatteatrar och därmed förtjänade epitetet "teaterkungen". Som regissör tillhörde han inte de mest konstnärligt högtstående och arbetade mest i lättare genrer såsom lustspel, men som teaterchef organiserade han både folklig nöjesteater och tidens spjutspetsdramatik som Strindberg. Hans storhetstid får förstås dels med bakgrund av Ranfts personliga förmågor att knyta rätt kontakter och engagera personer med talang, förmågan att vädra rätt i tiden och att han genom arv fått ekonomiska resurser att realisera sina planer, men också att tiden var gynnsam för teater som affärsverksamhet på ett sätt den varken varit förut eller blev senare, han befann sig i tiden efter teatermonopolets upphävande men innan man byggt upp system för statliga och kommunala subventioner av teatern (och före ljudfilmens genombrott). Efter epoken Ranft blev det, på grund av det offentligt finansierade teaterutbudet, allt svårare att driva privatteater med höga konstnärliga ambitioner. Ranfts debut som skådespelare är oklar men sommaren 1875 tog han anställning i F. Nelsons resande teatersällskap, året efter spelade han i den danska skådespelaren Magda von Dolckes teatersällskap i Örebro och sedan i Kurt Tivanders operettsällskap, en större och mer välkänd grupp. Till 1884 var han engagerad vid olika ambulerande teatersällskap samt vid Södra teatern och Mindre teatern i Stockholm, och övertog sedan ett teatersällskap efter August Lindberg som han reste runt med i landsorten 1884-1886 som direktör och regissör. Ranft engagerades 1886-1890 som regissör och skådespelare vid Stora teatern i Göteborg och hos Hjalmar Selander 1890-1892. Han blev åter självständig genom att överta Stora teatern i Göteborg samtidigt som han drev ett kringresande teatersällskap 1892-1893. Hösten 1893 fick han en stor framgång med Frans Hedbergs översättning av det danska sagospelet Et Folkesagn, vilket försvenskat och anknutet till lokalsägen om Ljungby horn och pipa fick heta Ljungby horn. Huvudrollerna spelades av Anders de Wahl och Constance Gottschalk och pjäsen gavs på Storan i Göteborg, i Malmö och på Djurgårdsteatern i Stockholm totalt 117 gånger på mindre än 10 månader. 1895 övertog Ranft Vasateatern i Stockholm, och drev därmed samtidigt scener i två olika svenska städer. Till Vasan knöt han skådespelarnamn som Anders de Wahl, Tore Svennberg, Julia Håkansson, Gerda Lundequist och regissören Harald Molander, som satte upp seriösa dramatiska verk som Ibsen och Shakespeare. Albert Ranft betecknades på tidigt 1900-tal som Stockholms teaterkung, han var under en tid chef för samtliga sju privatteatrar i Stockholm: Vasateatern 1895-1928, Svenska teatern 1899-1925, Södra teatern 1900-1926, Östermalmsteatern från 1903, Kungliga teatern från 1908, Oscarsteatern 1906-1926 samt Djurgårdsteatern somrarna 1892-1896 och från 1898. Dessutom drev han Stockholmsoperan 1908-1910 eller 1909-1911, Alhambrateatern 1919-1923 och även Stora Teatern i Göteborg 1899-1917 som operettscen. 1903 hade Ranfts företag omkring 400 fast anställda och nästan lika mycket tillfälligt anställd personal. Svenska teatern på Blasieholmen blev Ranfts seriösa huvudscen, dit ensemblen från Vasateatern flyttade. På Svenska teatern premiäruppfördes flera pjäser som har satt avtryck i teater- och filmhistorien, bland annat Strindbergs Ett drömspel, och teatern ansågs allmänt vara i klass med Dramaten. Hans övriga teatrar hade lättare repertoar med Södra teatern som scen för lustspel. Troligen användes en del av inkomsterna från teatrar med folkligare repertoar ibland för att finansiera den högre dramatiken på Svenska teatern. Ranft var en svuren fiende till filmen, och hans skådespelare var kontraktförbjudna att filma. Själv medverkade han dock i två statistroller på film. Han var bror till skådespelaren Gustaf Ranft.
91:an Karlsson slår knock out
91:an Karlsson slår knock out är en svensk film från 1957 i regi av Gösta Lewin. 91:an gör en snögubbe och avviker från sin vaktpost. Översten kommer förbi och finner en stelfrusen vaktpost och hämtar läkaren. När de båda kommer tillbaka har dock 91:an återvänt till sin post. Under tiden som 91:an är på läkarundersökning kommer två tuber till regementet, en med ett desinfektionsmedel och en med ett sprängämne. 87:an kommer in till läkaren med den ena tuben och order från översten att testa desinfektionsmedlet. 87:an, 91:an och läkaren har problem med få upp tuben och tar hjälp av en blåslampa, de båda tuberna har blandats ihop, men det upptäcks i tid. Tuben med sprängämnet blir stulen av en hund, som gräver ned den och får sedan tag på den andra tuben och försvinner med den. Europamästarboxaren Ingemar Johansson tränar på regementet och lär 87:an och 91:an att slå en riktig högerkrok. Efter att ha grälat om Elvira tänker de båda på Ingemars inrådan att göra upp i en blindboxningsmatch. När den ska börja kommer översten in i rummet och blir omedelbart golvad av 91:an, som tvingas fly. De båda tuberna har under tiden återfunnits och 87:an och 91:an får uppdarget att transportera iväg tuben med sprängmedel, eftersom den är för farlig. De tar tåget, men tvingas hoppa av när en medpassagerare kastat ut lådan med tuben genom fönstret. De hittar lådan och fortsätter till fots. Eftersom de inte är med på tåget när det kommer fram, misstänks de för att ha deserterat. 87:an och 91:an har fått lift med en lastbil, som blir stulen av två fångar som rymt. Fångarna upptäcker de båda och slår ned dem och byter kläder med sina offer. 87:an och 91:an grips för att ha rymt från fängelset och fångarna för att ha deserterat. Förväxlingen reds upp och de båda kan fortsätta med sin resa. De blir utkörda av förvaltaren när det konstateras att det är fel tub. Förvaltaren reser till regementet och rusar in till översten och slår näven i bordet, där den riktiga tuben ligger kvar. Tuben börjar ryka och förvaltaren tar ut den, men tappar den i en sophög som inte tagits bort, trots order om detta. Sophögen flyger i luften och Ingemar Johansson, som sett det hela, skrattar. Filmen premiärvisades 12 augusti 1957 på fyra biografer i Göteborg. Den spelades in vid Metronome Studios i Stocksund av Bengt Lindström. Som förlaga har man en Rudolf Peterssons fiktiva person 91:an Karlsson som publicerades första gången i tidningen Allt för Alla 1932. Filmen förhåller sig mycket fritt till sin förlaga, men huvudpersonerna och regementsmiljön är gemensamma. I övrigt är filmen fritt diktad. Stikkan Anderson och Gnesta-Kalle spelar statistroller i filmen som rekryter. Filmen gavs ut på DVD 2016. Curt "Minimal" Åström - 91:an Mandel Karlsson. Nils Hallberg - 87:an Axelsson. Iréne Söderblom - Elvira, sjuksköterska. Fritiof Billquist - korpral Revär. Gösta Prüzelius - bataljonsläkaren. John Norrman - Överste Gyllenskalp. Börje Mellvig - depåförvaltaren. Ingemar Johansson - Ingemar Ingo Johansson. Anne-Marie Machnow - Anne-Marie, lotta. Stig Johanson - 32:an Mille. Thore Segelström - förrymd fånge. Sture Ström - förrymd fånge. Sten Mattsson - dagofficeren. Gösta Krantz - lastbilschauffören. Det ska vara calypso, kompositör Åke Gerhard, text Åke Gerhard och Lill-Arne Söderberg, sång Ingemar Johansson. Ann-Marie, kompositör och text Åke Gerhard, sång Nils Hallberg och Curt "Minimal" Åström. Elvira, Elvira, kompositör Stikkan Anderson, text Curt "Minimal" Åström, sång Curt "Minimal" Åström, Nils Hallberg och Iréne Söderblom. Varför är jag blek, kompositör och text Curt "Minimal" Åström, sång Curt "Minimal" Åström. Far Away in Honolulu (Honolulu), kompositör Bert Leighton, text Bert Leighton, Frank Leighton, svensk text S.S. Wilson, sång Curt "Minimal" Åström. Svenska arméns revelj, kompositör Johann Heinrich Walch, instrumental.
