Skeleton
Skeleton är en vintersport där den utförande ligger med sin mage på en kälke och åker nedför en isbana. Under tävlingen når deltagarna en hastighet upp till 150 km/h. 1928 och 1948, båda gångerna när olympiska vinterspelen hölls i Sankt Moritz i Schweiz, var skeleton med i programmet. Sedan 2002 tillhör denna idrott åter de olympiska vinterspelen. Kälken är byggd av en stålplatta som vilar på två stålmedar. Ovanpå plattan finns en formgjuten ovandel som är vadderad av bekvämlighetsskäl och har två handtag som används vid frånskjutet i starten. I de fyra hörnen finns kuddar som tjänar som stötfångare. Avståndet mellan medarna är mellan 34 och 38 cm och själva kälken är mellan 80 och 120 cm lång med en höjd på mellan 8 och 20 cm. Slädens vikt inklusive åkare får för herrar inte överstiga 115 kg, för damer 92 kg. Då ett tyngre ekipage går snabbare, är det tillåtet att lägga på extra vikter upp till maxvikten. Ett skeletonåk inleds med att åkaren springer igång kälken under en sträcka på mellan 15 och 40 m innan åkaren dyker på kälken och inleder åket. Kälken styrs genom att flytta tyngdpunkten på kälken, millimeterprecision krävs, samtidigt som åkaren ska hantera krafter på upp till 5g (se g-krafter) i vissa kurvor. Skeleton är idag den snabbast växande av alla kälksporterna och sporten har utvecklats och vuxit kraftigt sedan den återkom i olympiska sammanhang. Det finns två förklaringar till namnet på sporten. Den ena handlar om kälken, som ursprungligen var en ren ramkonstruktion, som ett skelett. Den andra handlar om att norskans kjaelke genom en misslyckad anglifiering blev skele.
Skeleton vid olympiska vinterspelen 1928
Detta är resultaten från tävlingen i skeleton vid olympiska vinterspelen 1928 i St. Moritz. Tävlingen var singel herrar. I många fall nämns tävlingarna i skeleton vid spelen 1928 och 1948 som kälkåkning. Tävlingen hölls i Cresta Run och medaljerna delades ut efter tre åk.
Olympiska vinterspelen
Tyrolerstaden Innsbruck var värd vid spelen 1964. Återigen var snötillgången dålig och den österrikiska armén fick kallas in för att frakta snö till anläggningarna. Bob återkom som gren och nya delgrenar introducerades inom backhoppning och damernas längdskidåkning. Rodel togs upp på programmet. Nu hölls spelen i Asien. Den japanska staden Sapporo stod värd. Stor fråga var professionalismen, IOK:s ordförande Avery Brundage hotade att stänga av flera utförsåkare. Till slut blev det bara Karl Schranz, som hade tjänat mest pengar på tävlandet. Här åkte man också för sista gången på skidor helt gjorda av trä. Spelen skulle egentligen ha avgjorts i Denver, Colorado, USA, men invånarna hade protesterat så kraftigt mot planerna att man avbröt planerandet redan 1972. Tidigare hade Whistler, British Columbia, Kanada ansökt om spelen och budet gick till dem men den nya regeringen i provinsen tackade nej. Innsbruck fick arrangemanget för andra gången. Nya grenar var isdans och 1 000 meter hastighetsåkning på skridskor för herrar. Spelen återvänder till USA och hölls i Lake Placid i delstaten New York. Folkrepubliken Kina gjorde debut vilket gjorde att Taiwan beordrades tävla under nytt namn vilket de vägrade att göra och de bojkottade spelen. Uppmärksammade händelser var bland annat då USA vann ishockeyguldet, och bland annat slog Sovjetunionen i slutspelsserien, samt då Sveriges Thomas Wassberg vann herrarnas 15 kilometer längdskidåkning med 1/100 sekund före Finlands Juha Mieto. Ingemar Stenmark vann också Sveriges första guldmedalj någonsin i utförsåkning, han vann guld i både slalom och storslalom. Överraskningen Sarajevo arrangerade spelen och var fram tills OS i Sotji 2014 de enda vinterspelen som organiserats i det gamla "östblocket". Ingen jugoslav hade tidigare tagit medalj vilket dock Jure Franko ändrade på med en silvermedalj i storslalom. Damerna fick en ny gren, 20 kilometer längdskidåkning. Sverige gjorde ett hyfsat bra spel med bland annat guld till Thomas Wassberg och Gunde Svan på längdskidor samt Thomas Gustafson på skridskor. Staden Calgary i Alberta, Kanada genomförde de första längre tävlingarna. Arrangemanget hade växt så att man nu behövde 16 dagar för att kunna genomföra allt. Nytt var skridskotävlingar på kort bana (shorttrack) och freestyle, båda dock endast som uppvisningsgrenar. Thomas Gustafsson från Sverige firade stora framgångar genom dubbla OS-guld på både 5000 och 10000 meter skridskor. Sista gången vinterspelen avgjordes samma år som sommarspelen var i franska regionen Savoie och staden Albertville som egentligen bara var värd för 18 grenar. Uppvisningsgrenarna från 1988 var nu med som fullvärdiga grenar. Curling var uppvisningsgren, och skidskytte för damer fanns för första gången med på programmet. Splittringen av "östblocket" medförde att en mängd nya nationer deltog. De baltiska staterna deltog var för sig medan övriga tidigare Sovjetrepubliker tävlade under gemensamt namn, "Oberoende staters samvälde" (OSS). Första medaljen till en deltagare från södra halvklotet delades ut, då Nya Zeelands Annelise Coberger tog medalj i damernas slalom. Norge stod värd igen, denna gång i Lillehammer. Efter ett tidigare beslut hölls spelen redan 2 år efter de förra och inte samma år som sommarspelen. Programmet hade utökats ytterligare. En mängd nya stater deltog och Sverige vann sitt första olympiska guld i ishockey efter straffslag av bland andra Peter Forsberg och en räddning av Tommy Salo. 2 000 deltagare hade spelen i japanska Nagano vilket var nytt rekord. Nya sporter på programmet var snowboard och curling. Damerna premiärspelade ishockey och herrarnas turnering tillät för första gången professionella att delta. USA och Kanada var förhandsfavoriter men Tjeckien vann herrguldet genom att finalslå Ryssland, medan USA vann damguldet genom att finalbesegra förhandsfavoriten Kanada. Sverige gjorde ett skralt vinter OS med endast 2 silvermedaljer och ett brons.
Andi Watson
Andrew "Andi" Watson, född 1969 i Kippax, är en brittisk serieskapare. Han är mest känd för sina seriealbum Breakfast After Noon, Slow News Day och Love Fights. Andi Watson är född i Yorkshire. Han gick på en förberedande konstskola i Dewsbury och fortsatte med en kurs i grafisk design och illustration vid universitetet i Liverpool. Han är bosatt i Stoke-on-Trent. Tillsammans med t-shirts och samlarkort för tuggummin gjorde Andi Watson en serietidning som examensarbete (Samurai Jam). Serien handlade om skejtare och punkrock och var influerad av manga, i synnerhet Akira, och den amerikanska serien Love and Rockets. Tre nummer gavs ut under 1993. De var fotostatkopierade, och omslagen var schablonmålade med sprejfärg, vilket drog till sig en del uppmärksamhet i alternativpresskretsar. Watson kontaktade flera amerikanska förlag och blev kontrakterad av Dan Vado på Slave Labor Graphics 1993. De gav ut fyra nummer av Samurai Jam. De gjorde ingen succé, kanske främst för att Andi Watson ägnade sig åt dramatiska formexperiment och bytte stil för varje nummer, men Vado höll dörren öppen och Andi Watson återkom 1995 med Skeleton Key, en månatlig sexton sidors serietidning som kom ut med 30 nummer och grundmurade hans goda rykte. Efter Skeleton Key gick Andi Watson över till Oni Press där han gav ut Geisha, en serieberättelse om en kvinnlig robotkonstnär. Andi Watson intresserade sig inte speciellt mycket för de problem som kunde uppstå på grund av att hon var en robot utan föredrog att utforska temat falskt och äkta. Boken utgjorde en konstnärlig övergång mellan den manga-inspirerade Skeleton Key och Andi Watsons nuvarande mer europeiska stil. Han var influerad av europeiska serieskapare som François Avril och Dupuy och Berberian, men gillade fortfarande den vertikala bildföljden från de tidigare mangainfluerade serierna. Resultatet visade sig i Breakfast After Noon, en verklighetsbaserad berättelse som utspelar sig i den brittiska industristaden Stoke-on-Trent. Andi Watson återvände till Slave Labor 2002 med Slow News Day, en berättelse om en småstadstidning, som även handlar om engelsmännens inställning till amerikaner och behandlar temat stor eller liten läsekrets. The Complete Samurai Jam (Slave Labor). Skeleton Key v1 : Beyond The Threshold (Slave Labor). Skeleton Key v2 : The Celestial Calendar (Slave Labor). Skeleton Key v3 : Telling Tales (Slave Labor). Skeleton Key v4 : Cats and Dogs (Slave Labor). Skeleton Key v5 : Roots (Slave Labor). The Complete Geisha (Oni). Breakfast After Noon (Oni). Kitsune Tales tillsammans med Woodrow Phoenix (Slave Labor). Slow News Day (Slave Labor).
Alex Coomber
Alexandra "Alex" Coomber, född Alexandra Hamilton den 28 december 1973, är en brittisk skeletonåkare som tävlade under det sena 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Hon vann bronsmedaljen i damernas skeleton vid OS 2002 i Salt Lake City, hon tävlade med en skadad vrist som hon hade skadat 10 dagar före träningen. Coomber, som gifte sig 2000, har många rekord inom skeleton, hon vann de första brittiska mästerskapen som hon ställde upp i, och var oslagen i alla andra brittiska mästerskap. Hon vann världscupen i skeleton tre säsonger i rad (1999/2000, 2000/2001, 2001/2002), ett rekord som finns med i Guinness rekordbok.
Lista över reggaesångare
Detta är en lista över reggaesångare. En reggaesångare är en soloartist eller en av ett antal vokalister som sjunger reggae eller är sångare i en reggaegrupp. Den alfabetiskt ordnade listan nedan innehåller även reggae-DJ:s, toasters, reggaepoeter och dancehallartister, artister som ofta pratsjunger i stället för att sjunga, samt reggaemusiker som ibland sjunger och/eller har skrivit även låttexterna till stora reggae-hits. Listan innehåller ett urval av de mest kända reggaesångarna, deras egentliga namn, födelsedata samt nationalitet. De har antingen bidragit i väsentlig grad till reggae-genren eller exponerats i hög grad genom att till exempel släppa album (som kanske även har sålt bra) på större och/eller kända skivbolags-etiketter. Eftersom mer än hälften av artisterna har tagna artistnamn är den alfabetiska listan sorterad efter förnamn. Albert "Apple Gabriel" Craig, (Jamaica). En av sångarna i vokalisttrion Israel Vibration. Alborosie (född Alberto Dascola i Italien, nu boende i Kingston, Jamaica), (1977 –). Sångare, deejay, skivproducent. Ali Campbell (född Alistair Ian Campbell i Birmingham, Storbritannien), (15 feb 1959 – ) en av grundarna av bandet UB40. Alpha Blondy (född Seydou Koné i Dimbokoro, Elfenbenskusten), (1 jan 1953 – ). Alton Ellis (född Alton Nehemiah Ellis i Jamaica), (1 sep 1938 - 10 okt 2008) Rocksteadyns "gudfader". Anthony B (född Keith Blair Trelawny, Jamaica), (31 mars 1976 – ). Ashanti Roy (född på Jamaica), (1947 – ). Ingår i vokalisttrion The Congos, eller Cedric Myton and the Congos. Augustus Pablo (Född Horace Swaby i St. Andrews, Jamaica), (21 juni 1954 – 18 maj 1999) Musiker (melodica), musikproducent. Barrington Levy (född i Clarendon, Jamaica), (30 apr 1964 – ) Dancehallartist. Barry Brown (född på Jamaica), (1962 – 28 maj 2004). Mest känd för låten och albumet Step It Up Youthman 1979. Barry Llewelyn. Sångare i vokalistrion The Heptones. Big Youth (född Manley Auguatus Buchanan i Trenchtown, Kingston, Jamaica), (19 apr 1949 -- ) Legendarisk toastende DJ på 1970-talet jämte U Roy. Bling Dawg (född Marlon Ricardo Williams i Kingston, Jamaica), (1981 – ). Dancehallartist, även känd som Ricky Rudie. Bob Marley (född Robert Nesta Marley i Nine Miles, St Ann, Jamaica), (6 feb 1945 – 11 maj 1981). Sångare, gitarrist, låtskrivare, reggaeikon och frontfigur i bandet The Wailers. Slog igenom internationellt 1973 med albumen Catc A Fire och Burnin. Brinsley Forde (född i London, Storbritannien), (16 oktober 1953 – ). Sångare i brittiska bandet Aswad. Bruce Ruffin. Sångare i rocksteady- och reggaevokalisterna Techniques omkring 1968 - 73. Bunny Livingstone Se Bunny Wailer. Bunny Wailer (född Neville O'Reilly Livingstone i Kingston, Jamaica), (10 apr 1947 – ). Bildade som 15-åring The Wailers tillsammans med Bob Marley (Marleys mor var då sambo med Livingstones far). Buster Bloodvessel Sångare och frontfigur i brittiska ska-, reggae- och rocksteadybandet Bad Manners. Capleton (född som Clifton George Bailey III i St. Mary, Jamaica), (13 april 1967 – ). Cecil "Skeleton" Spence. Sångare i den jamaicanska vokalisttrion Israel Vibration, första generationens reggaeartister som fortfarande turnerar flitigt. Cedric Myton, även kallad Cedric "Congo" Myton (född på Jamaica), (1947 – ). Ingår i vokalisttrion The Congos eller Cedric Myton and the Congos. Chezidek (född i St. Ann, Jamaica). Christophe Mali (född som Christophe Petit i Antony, Frankrike), (1976 – ). Chuck Fender (född Leshorn Whitehead i Brooklyn, New York), (15 juni 1972 – ). Cocoa Tea (född som Calvin George Scott i Kingston, Jamaica), (3 sep 1959 – ). Artistnamnet kommer sig av att han älskar kakaote. Damian "Junior Gong" Marley (född i Kingston, Jamaica), (21 juli 1978 – ). Son till Cindy Breakspeare och Bob Marley. Dandy Livingstone (född Robert Livingstone Thompson i Kingston, Jamaica), (14 dec 1943 – ). Brittisk sångare och musikproducent, en av grundarna av Trojan Records. Delroy Wilson (född i Trenchtown, Kingston, Jamaica) (5 okt 1948 – ).
Edgar Rice Burroughs
Edgar Rice Burroughs, född 1 september 1875 i Chicago, Illinois, död 19 mars 1950 i Encino, Kalifornien, var en amerikansk författare. Edgar Rice Burroughs genomgick militärhögskola och var en tid militär vid ett kavalleriregemente, men arbetade därefter i olika yrken och var cowboy, guldgrävare, polis och kontorsanställd. Sitt genombrott fick han med debutromanen Tarzan of the Apes (1914, första svenska översättning 1921), med tydliga influenser från Rudyard Kipling, vilken följdes av ett flertal Tarzanromaner. Burroughs skrev dock även science fiction, som till exempel berättelserna om den ihåliga jorden i berättelserna om Pellucidar och bokserien om John Carter på Mars. Under författarens livstid utgavs 22 böcker om Tarzan. Ytterligare 4 böcker har senare utgivits, varav den tjugotredje skrivits 1940 men tidigare inte utgivits. De tjugofjärde var en novellsamling. Den tjugofemte var två tidigare barnböcker sammanfogade till en. Den tjugosjätte skrev Joe R. Lansdale baserad på fragment från en berättelse Burroughs börjat skriva före sin död. Berättelserna i science fiction-serien om John Carter på Mars (som heter Barsoom på marsianska) utgavs först kapitelvis i tidskrifterna All-Story Magazine (1912-1922), The Blue Book Magazine (1930-1935) och Amazing Stories (1927, 1941 och 1943). Årtalen i nedanstående tabell för de engelskspråkiga versionerna avser dock det år respektive roman utkom i bokform. De flesta utkom som bok något år efter tidskriftspubliceringen, förutom den sista, John Carter of Mars, som består av två separata berättelser (John Carter and the Giant of Mars, en barnberättelse skriven av hans son John "Jack" Coleman Burroughs, samt Skeleton Men of Jupiter, som blev Burroughs sista John Carter-historia) som publicerades i Amazing Stories 1941 och 1943, men som kom ut i bokform först 1964, 14 år efter Burroughs död. De två första böckerna har utgetts på svenska två gånger, 1924-1925 av Hökbergs förlag samt 1975 av Lindqvists förlag, som 1975-1976 gav ut de fem första böckerna. De återstående sex böckerna har dock ännu inte publicerats på svenska. På svenska utgavs även 13 serietidningar och ett album av serietidningsförlaget Atlantic om John Carter, människa på Mars 1978-1979. Dessa bestod dock av helt nyskrivna historier, utgivna i USA av amerikanska serietidningsförlaget Marvel Comics 1977-1979 som 28 serietidningar. Den vansinnige kungen (översättning E. L., Västra Sverige, 1920). Starka Billy: äventyrsroman (okänd översättare, Hökerberg, 1922). Starka Billy på äventyr (okänd översättare, Hökerberg, 1923). Film-flickan från Hollywood (okänd översättare, Hökerberg, 1926).
