Stuntmän

Stuntman

En stuntman eller stuntkvinna är en person som under filminspelning ersätter skådespelare vid farliga moment. Detta kan gälla vid exempel biljakter, fall, hopp eller slagsmål. Några av de farligaste sekvenser som filmats, i exempelvis Keystone Cops eller Buster Keatons filmer, är filmade totalt utan stuntmän, ofta utan vare sig några säkerhetsanordningar eller särskilda risktillägg. Men när westernfilmen blev allt vanligare och de action-sekvenser som filmades blev allt farligare under 1940-talet utvecklades i Hollywood ett särskilt skrå för professionella risktagare, så kallade stuntmän (från ordet stunt, engelska för konststycke, trick). Från början var det vanliga cowboyer och idrottsmän, men snart specialiserade sig de som var uthålliga i branschen, som Yakima Canutt (ryttare) och senare Evel Knievel (MC). Stuntmännen (i USA heter det numera stunt performer) planerar varje del av stuntet noggrant i nära samarbete med olika typer av specialeffektsarbetare för att eliminera alla onödiga risker. Grundregeln är att det ska se farligare ut än vad det är, och helst inte vara farligt alls. Dock kan vissa typer av stunt, som de som involverar eld eller djur, aldrig bli helt förutsägbara. Mer komplicerade stunt, som biljakter med många fordon, räknas numera ut i dator och riktiga stunt klipps i efterhand ihop med CGI-bilder (datorgenererade bilder), som i Matrix. Det finns många olika typer av stunt och få stuntmän är experter på samtliga områden, även om de är väldigt vältränade. Några av de typer som finns är. Alla höga fall som utförs av stuntman är under hög risk utförda av proffs. Stuntmannen landar i en så kallad padd som brukar byggas upp av antingen skumgummi som grävs ner eller döljs bakom rekvisita eller nyare utrustning som luftkuddar. Luftkuddarna blåses upp med önskad mängd luft beräknad efter fallets höjd. Ju högre fall desto mindre luft för att förebygga studseffekt. Kartonger med presenning över är också en populär men opraktisk metod, då pappkartongerna endast kan användas ett visst antal gånger. Man staplar då kartongerna på och bredvid varandra till önskad stor padd, varefter man trampar och mjukar upp kanterna och lägger presenning över. De flesta shootouts som utförs av stuntmän, både på teater och film, utförs med antingen riktiga vapen laddade med lös ammunition (utan kula), det vill säga startammunition. Startpistoler finns även utformade som äkta vapen, vilket är mycket säkrare. Vanligaste kalibern är 9 mm och 6 mm. Till sin hjälp har stuntmännen bland annat följande verktyg och trick. Det krävs minst 20 års erfarenhet för att kalla sig färdigutbildad stuntinstruktör. I viss mening blir dock ingen stuntinstruktör färdigutbildad eftersom varje dag som går ger nya lärdomar. Vissa amatörstuntmän kan utföra vissa professionella stunt, då de specialiserar sig på vissa områden. Amatörstuntmän har oftast ett förflutet som kampsportare eller gymnaster inom till exempel kung fu eller elitgymnastik/akrobatik. Många skådespelare påstår att de utför sina egna stunt, dels för att verka tuffa, dels för att öka autenticiteten, eftersom det ibland är lätt att se när en skådespelare är ersatt av en stuntman. De flesta filmbolag vägrar dock att låta sina skådespelare utföra farliga moment, eftersom det skulle försena inspelningen om en skådespelare blir skadad och därför bli mycket dyrt. Den förste professionella stuntmannen i Sverige var Lars Lundgren, 1967, som senare emigrerade till USA och som sedan startade Svensk-Amerikanska Stuntskolan ihop med den erfarne stuntmannen Dan Lindhe. I Sverige finns det väldigt få kända stuntmän. Den mest kända stuntmannen i Sverige är Johan Thorén som startade Svenska Stuntgruppen 1974. Sveriges numera mest erfarna stuntmän är Kimmo Rajala, Seth Ericson och Peter Lundberg. Det finns ett fåtal yrkesutbildningar i Sverige bland andra Svensk-Amerikanska Stuntskolan samt Svenska Stuntgruppens utbildning. bilstunt, MC-stunt och övriga fordonsstunt.

Actionfilm

Actionfilm, även enbart kallat action, är en filmgenre som i allmänhet handlar om en eller flera hjältar som ska rädda några utsatta från fara eller förhindra att en fara sker, vilket kan variera i skala allt från den närmaste familjen till hela universum. Ondskefulla skurkar skall stoppas, och naturkatastrofer skall undvikas är ofta förekommande. Handlingen är ofta våldsam, och ofta ingår slagsmål, biljakter, explosioner eller annat som kräver specialeffekter och stuntmän. Hjältarna har ibland även problem i sitt privatliv, ofta alkoholism eller drogmissbruk, som ofta övervinns med lätthet när stunden så kräver. Det är inte så ovanligt att film/actionfilmer/">actionfilmer blandas med andra filmgenrer. Särskilt vanligt är det att blanda action med thrillers (actionthriller), drama, komedier och äventyr. Det finns också filmer som blandar action och science fiction. Se även science fiction-film och katastroffilm. En TV-serie som innehåller liknande moment som en action film kallas för actionserie. Några av de skådespelare som ofta förekommer i actionfilm är Clint Eastwood, Sean Connery, Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone, Bruce Willis, Dwayne Johnson, Roger Moore och Jean-Claude Van Damme. Under 1960-talet blev actionfilmen en viktig filmgenre med bland annat James Bond-filmerna. New Hollywood-generationens filmer har en mer realistisk och vardagsnära tendens, exempelvis Bonnie och Clyde, Bullitt och French Connection - Lagens våldsamma män. Bland subgenrer som bygger på actionfilm återfinns katastroffilm, karatefilm/kampsportfilm och superhjältefilm. Robin Hoods äventyr (Michael Curtiz, 1938). Fruktans lön (Henri-Georges Clouzot, 1953). I sista minuten (Alfred Hitchcock, 1959).

Rånarna

Rånarna är en svensk actionfilm från 2003 i regi av Peter Lindmark. Klara är 33 år och arbetar som kriminalpolis. Hon har slitit hårt för att nå den position hon besitter idag, som utredare förån och avancerad brottslighet. Klara är nyförälskad i Frank, som arbetar som kirurg för Läkare utan gränser. Historien börjar när ett bankrån sker, som inte liknar något annat rånågonsin i svensk kriminalhistoria. Rånet utförs med militärisk skicklighet, iskall kyla, brutal disciplin men framför allt visste de att banken hade veckans transport av internationella växelpengar till ett värde av 20 miljoner kronor. Rånarna försvinner från platsen med pengarna och deras flyktbil påträffas brinnande vid ett skogsbryn. Tungt beväpnad polis omringar skogen. En helikopter med värmesökande kamera får upp spår på rånarna, all personal rör sig mot målet men plötsligt försvinner de röda prickarna från skärmen. Klara och hennes kollega Krona sätts då på fallet. Han är ganska konservativ och framför allt väldigt dominant. De inser snart att det inte är vanliga bankrånare de har att göra med. Rånarna verkar ha information om säkerhetssystem, scheman för bankens rutiner med mera, deras agerande är extremt, och framför allt känner de till polisens arbete. Jakten på rånarna är intensiv, deras metoder blir allt mer raffinerade och skrämmande. Klara hamnar mitt i skottlinjen, både bokstavligt och bildligt, samtidigt som utredningsmaterialet för henne i en riktning som hon aldrig kunnat föreställa sig. Peter Lindmark är både författare och regissör till filmen Rånarna. Hans berättelse grundar sig bland annat på information från polismyndigheten, men också ur granskning av den kriminella sidan av samhället. Filmen regisserades av Peter Lindmark. I huvudrollerna ses bland andra Sofia Helin, Mikael Persbrandt, Stefan Sauk och Stina Ekblad. Filmmusiken komponerades av Johan Söderqvist. Den fiktiva bank som rånas i filmen heter Sveabanken. Åren 1983–1992 fanns det en verklig affärsbank i Sverige som hette Sveabanken. Peter Lindmark stod för regi och manus. De fyra rånarna i filmen spelades inte av skådespelarna själva utan av två dansare och två stuntmän. Kriminalkommissarien Klara, som spelas av Sofia Helin, var inte van vid rollen som polis. Hon fick därför lektioner av en riktig polisman som lärde henne hantera sitt vapen. För stuntet med bilen som körde över kajkanten användes en bil utan motor men med radiostyrning, eftersom man inte fick tillstånd att köra ned en bil med förbränningsmotor i vattnet. Mikael Persbrandt – Frank. Stefan Sauk – Greger Krona. Stina Ekblad – Marianne. Peter Franzén – Juha och Jarkko (dubbelroll). Jarmo Mäkinen – Raimo. Stina Zacco – aspiranten, Eva. Stig Engström – Ingmar Hjälm. Irma Schultz – Jeanette Hjälm. Simon Averin-Markström – Johan Hjälm. Jens Hultén – piketbefäl Mattsson.

Film

Den 2 februari 2000 görs den första digitala filmvisningen i Europa, genom Philippe Binant, med DLP CINEMA-teknik av Texas Instruments. De flesta filmer är inspelade efter ett manus, med skådespelare som framför manusets dialog och handlingar. Regissören styr över agerandet, som bevaras med hjälp av kameror och diverse ljudutrustning. Resultatet i form av scener, klipps ihop till en helhet, som ofta avses att visas på biograf eller på tv. Det finns dock andra typer av filmer, såsom animerad film där de enskilda stillbilderna utgörs av teckningar eller avfotograferade modeller, och dokumentärfilm där avsikten är att avbilda verkligheten. Numera är filmindustrin en av världens största industrier, med Hollywood i USA och Bollywood i Indien i spetsen. Under inspelningen är det regissören som har det övergripande konstnärliga ansvaret och står för huvuddelen av personregin. Det kan också finnas en regiassistent och/eller en inspelningsledare som har till uppgift att koordinera skådespelare, statister, ljud, bild, och resten av teamet. Efter inspelningen klipps de filmade tagningarna ihop, ljudeffekter och musik läggs till. När allt efterarbete är klart görs visningskopior för distribution. Biografvisningen får en allt mindre betydelse, många filmer går direkt till DVD och Blu-ray, följt av kabel-TV och TV. Förutom en films skådespelare, statister och stuntmän arbetar en mängd människor med att framställa en film. Regissören har det övergripande konstnärliga ansvaret för filmen. Han eller hon iscensätter det filmmanus som manusförfattaren har skrivit, och har övertygat en producent att producera filmen, eller har blivit anställd av producenten för att göra det. Scenografen är konstnärlig utformare av filmens fysiska miljö, rekvisitören förser skådespelarna med deras rekvisita och kostymtecknare designar skådespelarnas kläder. Bland de filmarbetare som arbetar med att tekniskt framställa filmen finns till exempel filmfotografen, elektrikern och ljudteknikern. För animerad film är regissören huvudanimatör, men har vanligen också en mängd andra animatörer till sin hjälp. När filmmediet uppfanns av bland andra Thomas Alva Edison 1892, var bredden på filmremsan 35 mm. 1909 enades industrin om 35 mm som standard. På remsan exponeras bilderna i kameran, men det finns också utrymme för de perforerade hål (vanligtvis fyra för varje ruta) som behövs för att mata filmen framåt i kameran eller projektorn. När ljudfilmen kom, användes också en del av remsan för ett optiskt ljudspår, och senare för ett magnetiskt ljudspår. År 1923 introducerade Eastman Kodak ett mer ekonomiskt filmformat – 16 mm. Förutom att det gick åt mindre film, var kameran betydligt lättare att bära och 16 mm slog därför igenom som dokumentär- och reportageformat. Innan videobandspelaren uppfanns, var 16 mm televisionens främsta bildbärare. År 1932 använde Eastman Kodak 16 mm film som bas för ett filmformat inriktat på amatörfilmare. Kameran exponerade bara den ena halvan av remsan i kameran. När rullen var slut, vändes filmen för att den andra halvan skulle kunna exponeras. Vid framkallningen delades sedan 16 mm-filmen i två, varvid det nya formatet 8 mm uppstod. Med tanke på processen kallades också formatet dubbel 8. År 1965 utvecklades amatörformatet med en film som hade bredden 8 mm redan i kameran. Genom att göra perforeringshålen mindre, kunde det nya formatet använda en större del (cirka 40 %) av remsan åt den exponerade bilden. Två olika format introducerades: super 8 och singel 8. Skillnaden var att filmen i super-8 låg i en kassett på en enda (s.k. koaxial) rulle medan den i singel 8 låg på två rullar. Det betydde att singel 8-filmen kunde backas i kameran för effekter som övertoningar, medan detta var nästan omöjligt med super-8-kassetten. Trots det blev super 8 det överlägset populäraste amatörmediet ända till den portabla hemvideon slog igenom.

Kaskadör

En kaskadör är en komiskt arbetande akrobat som låtsas falla handlöst till marken. Det är den första varianten av stuntmän som reste runt som underhållare och cirkusartister. Ordet kommer från franskans cascadeur.

High Chaparral

High Chaparral är en västerninspirerad temapark belägen mitt i Gnosjöregionen i Småland i Kulltorp (mellan Gnosjö, Anderstorp och Värnamo). Mannen bakom parken är Bengt Erlandsson, även kallad Big Bengt. Han föddes i byn Brännehylte 1922 som ett av åtta syskon på en skogsgård och avled 2016.. Hans far var skogsbrukare och drev ett sågverk. Bengt Erlandsson växte upp i en bygd präglad av utvandringen till Amerika och 1956 åkte han själv dit för att under fyra månader färdas 4000 mil över kontinenten. Han fick med sig en stor samling av emigrantberättelser och intryck. Han tog även del av landets historia och besökte bland annat de västernstäder och de militär- och handelsfort som fortfarande finns bevarade. Denna resa gjorde stort intryck på honom. I början av 1960-talet fick han chansen att förverkliga sin dröm. Televerket ville bli av med 200 000 kreosotimpregnerade telefonstolpar. Erlandsson köpte upp stolparna för att förvara dem på den gård i Kulltorp som han köpte 1957, och började bygga på ett fort, Fort Erlandsson, liknande dem han besökt i USA. Från början var fortet tänkt att användas för att bjuda in Erlandssons affärsbekanta till, men när han byggde ett varuhus för överskottsartiklar strax intill såg han att många varuhuskunder också var intresserade. År 1966 öppnade han så fortet för allmänheten, och några år senare döptes det om till High Chaparral, efter den populära västernserien High Chaparral, som hade börjat visas i svensk TV. För fem kronor fick besökarna se fortet och ett antal stuntmän som gjorde en show. Stuntmännen deltog också i många fall i de filminspelningar som gjordes i fortet. I början var inte besökarantalet stort, men när Erlandsson såg att showen lockade publik byggde han i början av 1970-talet en västerngata där professionella stuntmän kunde ha show. I samma veva byggde han även en restaurang med namnet Restaurang Diligensen. Sedan 1960-talet har det byggts närmast kontinuerligt på det 50 ha stora mossområdet. I stor utsträckning har rivningsmaterial använts och byggnader har uppförts utan bygglov. En västernstad måste även ha en kyrka, och då Erlandsson var uppväxt med djup religiositet byggde han en sådan. Han byggde en kyrka inspirerad av Karelen med hjälp av rivningsmaterial från ett ålderdomshem i Skillingaryd. Bänkarna kommer från Berga utanför Lagan, altartavlan kommer från Tyskland, skapad av Ernst Hildebrand (1833-1924) och predikstolen kommer från Spanien. Ett ytterligare tillskott till anläggningen var Kristinastugan, som var det timmerhus som var med i Jan Troells filmer efter Vilhelm Mobergs romaner Utvandrarna. I början av 1970-talet kom även Formel 1 till Anderstorp med internationella förare och stor publik. Det fanns inte tillräckligt med hotellrum, men Erlandsson byggde på tre månader ett hotell med 200 rum. År 1977 öppnades järnvägen i parken. På spåren går tre ånglok av årgång 1925, 1950 och 1932 från Polen som eldas med stenkol. För att ge järnvägen ett mål byggdes Dalton City, som senare byggts om till en mexikansk by. En å grävdes där en hjulångare kunde gå. I anslutning till denna byggdes ett hamnkvarter och strax intill en ny showgata, som är en av världens största arenor för västernshower. Sedan mitten av 1980-talet har nybyggandet avtagit, men det förekommer ständiga förbättringar och ombyggnationer av de cirka 265 byggnaderna. Erlandsson var inte bara intresserad av vilda västern, utan även av gamla ting. 1978 invigde han ett museum där allmänheten kunde beskåda hans samlingar. Dessa samlingar består främst av äldre teknik i form av maskiner och annat från industrialismens barndom, men även veteranfordon. Museet brann ner 1990, och ett ekonomiskt värde på uppskattningsvis 40 miljoner gick upp i rök. Erlandsson byggde dock snabbt upp museet igen.