Lacknafta
Ytterligare ett 20-tal varumärken förekommer i andra länder, mer eller mindre okända i Sverige. Alifatnafta eller lågaromatisk lacknafta är en typ av lacknafta där man har minskat andelen aromatiska kolväten för att begränsa de hälsovådliga effekterna. Den förekommer som lösningsmedel i målarfärg men användningen minskar i och med att allt mer målarfärg görs vattenlöslig. Sammansättningen i de olika varianterna av lacknafta varierar med den typ av råolja man utgår från och med framställningsprocessen. Metoderna har växlat över tid, och därför är den exakta sammansättningen idag inte densamma som förr, trots att namnet är oförändrat. De tekniska egenskaperna är dock i stort sett desamma. Problemet med att innehållet i blandningarna inte deklareras tydligt och varierar under samma handelsnamn är uppenbara. Användaren får svårigheter med att använda produkten för olika ändamål och den försämrade möjligheten i utbytbarhet gör att det försämrar konkurrensmöjligheterna på marknaden för kemiska produkter. Dock finns inga planer på någon branschstandard för att tydligt deklarera innehållet i de olika blandningarna och som myndighetsfråga existerar det inte förutom den allmänna kartläggningen av kemikalier inom EU. Mer än 200 olika kolväten har i varierande mängder identifierats i olika fraktioner av lacknafta. Mineralterpentin anses mindre allergiframkallande än växtterpentin. Till skillnad från växtterpentin avdunstar mineralterpentin utan att lämna påtagliga rester. Växtterpentin reagerar med luftens syre, torkar långsamt och lämnar rester. Dilutin, varumärke ägt av Shell, har ytspänningsnedsättande tillsatser. Sangajol, varumärke ägt av Shell. Stoddart Solvent (USA, white spirit typ 1). Varnolen, används bland annat för kemtvätt. White Spirit, WS. Tre olika huvudtyper.
Lösningsmedelsorsakad kronisk hjärnskada
Lösningsmedelsorsakad kronisk hjärnskada kännetecknas av störningar i hjärnans intellektuella funktioner och är i sin allvarligaste form en typ av demens. Kemikalier i arbets- eller omgivningsmiljö kan ibland skada nervsystemet, framför allt de perifera nerverna. Lösningsmedel (och andra ämnen som t.ex. tungmetaller) kan även skada hjärnan och orsaka kronisk toxisk hjärnskada (=kronisk toxisk encefalopati = KTE). Lösningsmedel tas lätt upp i blodet via både luftvägar och hud och koncentrerar sig i fettrika vävnader. De stoppas inte av blodhjärnbarriären och kan därför nå och påverka hjärnan. Vissa lösningsmedel, som exempelvis toluen och trikloretylen, kan framkalla beroende. Missbruk sker oftast i form av sniffning och innebär mycket höggradig exponering och risk för allvarlig hjärnskada. I yrkessammanhang används lösningsmedel i blandningar med varierande sammansättning, som t.ex. lacknafta eller thinner. Beståndsdelarna i dessa blandningar är olika kolväten, som skiljer sig med avseende på giftighet, vilka hjärnstrukturer de påverkar och genom vilka mekanismer. Därför kan man ofta inte identifiera ett enskilt ämne som orsaksfaktor eller en enskild mekanism bakom sjukdomen, utan pratar om lösningsmedelorsakad KTE. Exponeringen har generellt minskat den senaste tiden, i takt med ökad användning av vattenbaserade färger, lacker och lim. Detta har medfört minskad insjuknande i lösningsmedelbetingad KTE, åtminstone i industriländer. I Sverige t.ex. rapporterades 1,196 nya fall mellan 1989 och 1991, men bara 277 under perioden 1995-1998. Studier från främst nordeuropeiska länder visade redan under 1970-talen att arbetare som i många år exponerats för lösningsmedel (målare, lackerare, mattläggare) hade ökad risk för att utveckla minnes- och koncentrationssvårigheter, trötthet, irritabilitet, nedstämdhet, initiativlöshet, huvudvärk, sömnsvårigheter, humörsvängningar. I vissa fall var besvären invalidiserande med påverkan på både yrkes- och privatliv. De nordiska länderna hade egna diagnoskriterier för denna åkomma som godkändes som arbetsskada, i Sverige ofta under den äldre beteckningen kroniskt psykoorganiskt syndrom. Med psykoorganiskt syndrom menar man psykologiska störningar av annan orsak än psykiatrisk sjukdom. Grundat på kunskap och erfarenheter från de skandinaviska länderna tog en WHO-arbetsgrupp 1985 fram fyra diagnoskriterier för lösningsmedelorsakad KTE. WHO-dokumentet från 1985 beskriver tre typer av hjärnskada orsakad av lösningsmedel och preciserar att dessa inte nödvändigtvis utgör successiva stadier i en persons sjukdomsförlopp. Ytterligare en klassifikation av lösningsmedelorsakad hjärnskada kom 1985 från en annan arbetsgrupp i Raleigh, USA. Att fastställa diagnosen lösningsmedelorsakad KTE kräver en omfattande utredning där neurolog, neuropsykolog, yrkesmedicinare och yrkeshygieniker oftast ingår i teamet. Symtomen är diffusa och ger i sig ingen indikation om en toxisk påverkan. Kognitiva svårigheter och trötthet förekommer i många sjukdomar, som enligt WHO-kriterierna bör uteslutas: ångest, depression, obstruktiv sömnapné, alkoholmissbruk, neurovaskulära sjukdomar, neurodegenerativa sjukdomar, posttraumatisk encefalopati, ämnesomsättningssjukdomar, etc. Patientens yrkesmässiga exponering för lösningsmedel, som är grundförutsättning för diagnosen, bör fastställas av kunnig personal (yrkeshygieniker). Exponeringen ska vara tillräckligt höggradig och det ska också finnas en tidsmässig koppling mellan exponering och besvärsdebut: symtom som debuterar år efter avslutad exponering beror sannolikt på annan orsak än lösningsmedel. Uppföljningsstudier av KTE-patienter har visat att de kognitiva funktionerna tenderar att vara stabila eller möjligen förbättras något efter upphörd lösningsmedelexponering. Däremot har man vid genomgång av litteratur om KTE publicerad 1970-2008 inte funnit någon studie som vid uppföljning skulle ha rapporterat fullständig återhämtning.
Svenska målareförbundet
Måleriarbetarförbundet bildades den 2 oktober 1887. Antog namnet Svenska Målareförbundet 1929. Som mest bestod Målareförbundet av mer än 200 avdelningar. I slutet av 1970-talet genomfördes en storavdelningsreform där ett 50-tal avdelningar reducerades till drygt 20. 20 år senare slogs de 20 avdelningarna ihop till dagens nio. 1980 hade förbundet 22 405 medlemmar, varav 22 224 män och 181 kvinnor och 2016 har medlemsantalet minskat till 14 200. Motparten på arbetsgivarsidan heter Måleriföretagen i Sverige. Ackordet fanns långt före Målareförbundet. Det kallades "slumpackord" och var ett pris för hela objektet. Den målare som erbjöd lägsta lön fick jobbet. Kampen för riktiga prislistor blev lång och hård och olika prislistor upprättades i olika delar av landet. På trettiotalet föreskrev dock avtalen obligatoriskt ackord men först på femtiotalet fick målarna en gemensam riksprislista. 2001 kompletterades Riksavtalet med en fastlöneform, men ackordet som huvudlöneform kvarstår. Vid 1949 års kongress motionerades det om 40 timmars arbetsvecka och fria lördagar året runt. Målarna hade lediga lördagar under juni och juli. 1955 lyckades förbundet få igenom sina krav om lediga lördagar året runt, fast till priset av 42,5 arbetstimmar per vecka. Målareförbundet blev därmed det första förbund som lyckades genomdriva lediga lördagar för sina medlemmar och ett par år senare även 40 timmars arbetsvecka. 1977 infördes i avtalet en obligatorisk avtal- och prislisteutbildning om 40 timmar för alla lärlingar. Traditionella lärlingar har dessutom rätt till 16 timmar facklig utbildning per år enligt avtal. Detta är något som Målareförbundet som fackförbund är ensamma om att erbjuda. 1914 infördes den första arbetslöshetskassan för målare och lackerare i förbundets egen regi. Avgiften var hög och kassan kunde bara ge ett blygsamt stöd till sina arbetslösa medlemmar. På 1930-talet kom de statsunderstödda "erkända arbetslöshetskassorna" med många restriktioner men större ekonomiskt stöd till de arbetslösa. Ändå tog det mer än tio år och åtskilliga medlemsomröstningar innan Målareförbundet 1943 ombildade sin a-kassa till en erkänd arbetslöshetskassa. Idag har Målareförbundet ingen egen a-kassa, utan Målarnas medlemmar tillhör Byggnadsarbetarnas a-kassa. Redan 1937 skapade Målareförbundet en fond för arbetsskadade målare. Många målare fick eksem av det farliga terpentinet. Förbundet drev på om arbetsmiljöfrågorna, men myndigheterna förhöll sig kallsinniga väldigt länge. På 1960- och 1970-talen ökade lösningsmedelsskadorna dramatiskt. Alkydfärger med lacknafta var ett stort problem och trots hårt arbete från förbundets sida var det nästan omöjligt att få läkare att erkänna lösningsmedelsskador som arbetsskador. Skadorna var svåra att skydda sig emot. YSAM-märkningen kom 1961 och tio år senare en ny typ av farlighetsmärkning tillsammans med skyddsföreskrifter, men skyddsutrustningen var både obekväm och svår att använda och följden blev att man slarvade med användningen. 1986 beslutade förbundet att vägra måla med lösningsmedelsfärger. Frågan fick stort genomslag i massmedia och färgproducenterna tvingades att ersätta de farliga färgerna med vattenbaserade. Staten finansierade en utbildning av alla målare i en ny appliceringsteknik som de nya färgerna krävde. Idag används lösningsmedelsbaserade färger bara i vissa överenskomna undantagsfall. Också kampanjen "Mera drag i verkstan" genomfördes. Det var 1987 och det blev en uppmärksammad kampanj med syfte att förbättra lackerarnas arbetsmiljö. Arbetet blev framgångsrikt och en modern lackeringsverkstad ser idag väldigt annorlunda ut mot verkstäderna som lackerarna verkade i på 1970-1980-talet.
Nafta
Nafta – en tunnflytande mörk vätska som naturligt förekommer i delar av berggrunden, se petroleum. Nafta – ett varumärke för AB Nafta Syndikat. Nafta – den näst mest lättkokade fraktionen i petroleum, se råbensin. Naftalen – aromatisk kolväteförening. Lacknafta – en grupp petroleumprodukter som består av en blandning av kolväten. Naftaslup – ett litet maskindrivet fartyg med naftamaskin. NAFTA – ett frihandelsavtal mellan Mexiko, Kanada och USA, se North American Free Trade Agreement.
Toluen
Toluen eller metylbensen är i ren form en färglös vätska som luktar typiskt petroleum. Toluen kallades tidigare toluol. Det framställs genom upprepade extraktioner eller destillationer ur stenkolstjära och numera mest ur lätta petroleumfraktioner. Toluen finns i råolja men bildas också vid till exempel reformering av kolväten i oljeraffinaderier. Det är ett aromatiskt kolväte. Toluen används, både i Sverige och resten av världen, till största delen i motorbränsle eftersom ämnet är en av de haltmässigt största enskilda komponenterna i bensin, där det ingår med 10-15 %. I Sverige renframställs ingen toluen men stora mängder bensin framställs med däri ingående toluen. Även i andra tillverkade kolväteprodukter ingår toluen, de exporteras för vidare bearbetning som syntesråvara. Globalt har toluen stor betydelse som synteskemikalie. Det producerades 7 000 000 ton ren toluen i världen 1987. Inom EEC användes cirka 45 % för dealkylering till bensen (till vidare syntes), cirka 10 % för framställning av toluendiisocyanat (till polyuretaner) och cirka 25 % som lösningsmedel. Toluen används också vid sprängämnestillverkning, bland annat för att framställa trotyl genom nitrering av toluen. Toluen har, liksom andra lätta aromatiska ämnen, bra lösande förmåga och används som lösningsmedel i färger, bilvårdspreparat och lim. Användningen av toluen som lösningsmedel minskar sedan flera år i Sverige. Vanlig lacknafta som innehåller 15-25 % aromater innehåller inte toluen utan mer högkokande aromater som etylmetylbensener och trimetylbensener. Toluen återfinns ofta i stor mängd i thinner. I många tidigare användningsområden för bensen har man idag övergått till att använda toluen som har liknande egenskaper men är mycket mindre cancerframkallande.
Avfettning
Avfettning är avlägsnande av fett, exempelvis från ytan på ett arbetsstycke av metall. Om det finns mycket fett (vanligen olja) kan man börja med att torka bort det, men för att få bort allt fett används vanligen organiska lösningsmedel som aceton, lacknafta, trikloretylen och perkloretylen. Även tvättmedel lösta i varmvatten kan användas, och blandningen sprutas då på ytan med högt tryck, och ibland med ytterligare mekanisk bearbetning (skrubbning). Vid emulsionsavfettning används en blandning bestående av en fettlösande vätska, ett vätmedel (som får fettet att bilda små droppar) och vatten. Blandningen kan sprutas på ytan, eller man kan stoppa ner hela arbetsstycket i blandningen. Efter 10 – 20 minuter spolas vätskan bort med vatten eller ånga. Ångavfettning innebär att vattenånga med tillsats av tvättmedel sprutas på ytan som ska rengöras. Ångavfettning används ofta för rengöring av bilkarosser, järnvägsvagnar och liknande stora objekt.
Tändare
Bensin och andra petroleumprodukter (fotogen var ett vanligt bränsle under tändarnas barndom) kom tidigt i produktion, de ger en säker tändning men också besvärande doft eftersom bränslet konstant avdunstar. "Engångständare" är billiga, massproducerade tändare för 1500–3000 tändningar och torde numera vara den vanligaste typen av tändare. Engångständaren kan inte fyllas på med nytt bränsle. På dessa är gasmunstycket utformat enligt Bernoullis ekvation så att utflödet sker med större hastighet (men samma tryck!) jämfört med vanliga tändare. Detta ger en spetsig låga, helt blå till färgen, som med sina c:a 1300 °C är betydligt hetare och med sin högre, riktade strömningshastighet är betydligt mindre känslig för vind. Tändmekanismen är så gott som uteslutande piezoelektrisk. Bland bensintändarna intar Zippotändaren en särställning. Den har vid det här laget tillverkats i mer än 400 miljoner exemplar och är något av tändarnas "Rolls Royce". Den vanliga typen av "evighetständsticka" (engelska "permanent match" eller "everlasting match") består av ett metallhölje fyllt med lacknafta och en metallstav som fungerar som både slagstift och veke. Metallstaven förvaras fastskruvad i bränslebehållarens hölje. Den bränslemättade metallstaven skruvas loss och repas mot en tändsten på utsidan för att skapa gnistan. Metallstavens veke fattar eld och får metallstaven att fungera på samma sätt som en tändsticka. Vekens eld släcks genom att staven stoppas tillbaka i bränslebehållaren, där den suger upp nytt bränsle inför nästa användning. Tändare utan öppen låga (engelska flameless lighter) är ett alternativ för den som vill slippa öppen låga. Denna typ av tändare har en spiral eller ett element som värms upp så att det glöder. Den fungerar givetvis var som helst, men är utformad för miljöer där tändstickor och konventionella tändare inte är tillåtna, till exempel i fängelser, vissa sjukhus och militäranläggningar, liksom platser där petroleumprodukter hanteras. Inte alla tändare som sorterar i den här kategorin saknar öppen låga. I vissa fall är lågan endast osynlig. Det kan därför vara värt att prova att tända ett papper med tändaren. Om pappret är lätt att tända har förmodligen tändaren en osynlig, men öppen låga och bör hanteras därefter. Tändaren utan öppen låga är en brittisk uppfinning av bröderna Douglas och David Hammond som registrerades 1966 under namnet "Ciglow". Katalytiska tändare har metanol eller denaturerad sprit som bränsle och en tunn platinatråd som fungerar som katalysator och värms upp i närvaron av spritångorna och ger upphov till lågan. Denna typ av tändare bygger på den katalytiska process som Döbereiner upptäckte 1823. Platina är en ädel metall som står emot korrosion bra. Då och då kan istället tråden kapslas in. Till skötseln av katalytiska tändare hör därför att ibland bränna platinatråden så att dess katalytiska förmåga kan behålla sin funktion. Bilar var tidigare ofta försedda med cigarettändare. Dessa består av en resistor som värms när elektrisk ström flyter genom den, ungefär som en brödrost. Cigarettändaruttaget kan därför också användas för att ansluta andra apparater med passande kontakt. De första cigarettändarna i bilar lanserades 1925-1926. Den typ av cigarettändaruttag som bilar är utrustade med idag utvecklades 1956. Från och med den 11 mars 2008 är det förbjudet att sälja eller på annat sätt tillhandahålla engångständare som saknar barnsäkerhetsspärr inom EU. I en tändare förs bensin till brännarmunstycket medelst veke, medan kondenserade kolväten, som är gasformiga vid atmosfärstryck (därav den oegentliga benämningen "gaständare"), passerar en, eventuellt reglerbar, reduceringsventil. Bensinångan respektive gasen antänds av glödande filspån av auermetall (en järn–ceriumlegering), av elgnista eller – mera sällan – av en elektrisk glödtråd.
