Smärta
Smärta definieras av den internationella smärtorganisationen International Association for the Study of Pain, IASP, som "En obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan" ("An unpleasant sensory and emotional experience associated with actual or potential tissue damage, or described in terms of such damage."). Smärta kan uppstå av potentiellt skadliga stimuli, som exempelvis vid hög värme eller vid stort mekaniskt tryck. Sådan smärta kallas nociceptiv smärta (och brukar på svenska kallas vävnadsskadesmärta). Ibland har kroppen svårt att lokalisera smärta och smärtan kan då varseblivas i en annan kroppsdel, vilket kallas refererad smärta (och ett exempel på det är att smärta vid hjärtinfarkt kan upplevas exempelvis ut i vänster arm). Smärta kan även uppstå vid olika skador eller sjukdomar i själva nervsystemet, både i det perifera nervsystemet, PNS, och i det centrala nervsystemet, CNS, och sådan nervskadesmärta kallas neuropatisk smärta (nervsmärta). En smärta som kännetecknas av en förändrad nociception, kallas numera nociplastisk smärta. Smärta kan också förekomma i samband med primära psykiatriska sjukdomar, i första hand vid olika allvarligare psykiatriska tillstånd och benämns psykogen smärta. Det finns även smärttillstånd med helt okänd mekanism (idiopatisk) och man talar då om idiopatisk smärta (smärta utan klarlagd orsak). Den vanligaste typen av smärta är så kallad vävnadsskadesmärta eller nociceptiv smärta. Nociception innebär aktivering av en receptor som kallas nociceptor som är selektiv för potentiellt skadligt stimuli. Exempel på potentiellt skadliga stimuli är extrem värme (mer än 43 °C) (korresponderande nociceptorer är: TRPV1, TRPV2, TRPV3, TREK-1), syror (TRPV1, ASIC, DRASIC), mekanisk påverkan (MDEG, DRASIC, TREK-1), kyla (mindre än 15 °C) (TRPMB) och cellskador (ATP-känsliga nociceptorer). Till de nociceptor-aktiverade smärtupplevelserna hör också inflammatorisk smärta som tjänar som förstärkning av de övriga nociceptoriska smärtupplevelserna (ligander kan här vara serotonin, histamin, prostaglandiner, ATP, vätejoner, TNF-alfa och interleukiner). Perifer sensitisering innebär att tröskeln för nociceptiv stimulering sänks genom exempelvis en större receptorpotential (det vill säga fler jonkanaler eller lättare aktivering av jonkanaler, exempelvis TRPV1), eller sänkt tröskel för aktionspotentialen i nervcellsaxonet (det vill säga fler spänningskänsliga natriumjonkanaler och här är kanalerna Nav1.7-1.9 av Nav1.1-1.9 specifika för nociceptorer). Att smärttröskeln sänks vid skador är en evolutionär fördel då onödiga potentiellt skadliga situationer undviks, det vill säga man blir extra försiktig. Smärtstimuli kan om det är kraftigt orsaka exocytos (via axonatiska reflexer) av inflammationsbefrämjande och sensitiserande ligander som Substans P, NGF, CGRP och ATP från nociceptorer. Detta ger en inflammatorisk reaktion från vita blodkroppar som även den verkar sensitiserande genom frisättningen av exempelvis histaminer och prostaglandiner som binder in i nociceptorer kanske på andra platser än den ursprungliga lokalen för skadan. Evolutionärt sett kan detta ses som en fördel då man undviker påverkan på (kring skadan) kringliggande vävnad och därmed risker för större skada. Hyperalgesi är den medicinska termen för minskad smärttröskel. Fenomenet förstås bäst genom visualiserandet av en sigmoidal korrelationskurva mellan smärt-intensitet och stimuli-intensitet, där kurvan vid hyperalgesi förskjuts åt vänster. Om detta sker för långt kan smärtupplevelse induceras helt utan stimuli, det vill säga finnas spontant. Det finns såväl primär som sekundär hyperalgesi. Primär är från det skadade området och sekundär från intakt närliggande vävnad. Psykogen smärta kan förekomma vid primära psykiatriska sjukdomar. Ett något äldre begrepp är Kroniskt somatoformt smärtsyndrom.
Postherpetisk neuralgi
I enstaka fall kan bältros ge postherpetisk neuralgi (PHN), en nervsmärta som är annorlunda än den akuta bältrossmärtan och som vanligtvis kvardröjer/uppstår cirka 3-6 månader, men så länge som upp till över ett år, efter att bältrosinfektionen har läkt ut, vilket kan ta många månader. Smärtan vid beröring av området kan vara mycket intensiv. Därav uppstod namnet helveteseld. Smärtan kan vara så svår att det vara mycket obehagligt att ha till exempel kläder nära kroppen. Huden kan vara rödflammig i de påverkade områdena. PHN behandlas huvudsakligen som annan nervsmärta, det vill säga farmakologiskt med exempelvis Saroten och/eller Gabapentin, samt om möjligt med TENS.
Neuralgi
Neuralgi, nervsmärta, neuropatisk smärta eller neurodyni är medicinska termer gällande smärta utgående från en skada i nervsystemet. Nervsmärta är vanligen en långvarig smärta, vilken kan vara svår att diagnosticera. Nervsmärta kan uppstå exempelvis efter ryggmärgsskada, vid MS, brist på tiamin efter slaganfall (stroke), efter perifer nervskada som uppstått vid någon olycka eller operation, efter bältros (så kallad postherpetisk neuralgi), samt efter en amputation (så kallad fantomsmärta). Nervsmärta brukar vanligen indelas i perifer nervsmärta (skada i perifera nerver) och central nervsmärta (skada i hjärna och ryggmärg). Myalgi, artralgi, refererad smärta. Kroniskt somatoformt smärtsyndrom. International Association for the Study of Pain.
Herpes (sjukdom)
Med herpes avses vanligen en infektion av herpes simplex-virus. I vidare bemärkelse skulle det egentligen också kunna beteckna infektionssjukdomar orsakade av andra typer av herpesvirus, även om det inte är brukligt. Det finns många olika herpesvirus, varav några kan infektera människor. De vanligaste av dessa är. Herpes simplex överförs vanligtvis mellan två personer genom fysisk kontakt, eller att man delar ett föremål såsom en tandborste eller rakhyvel med en smittbärare. Även djur kan smittas av herpesvirus. Det virus som smittar hundar med herpes heter Canine herpesvirus=CHV-1. Genom att undersöka blodprov från hundar i vissa europeiska länder kunde man konstatera att 40 procent av de testade nederländska hundarna och 88 procent av de testade brittiska hundarna hade utvecklat antikroppar mot detta virus, vilket innebär att de smittats med det. Även i Sverige verkar många vuxna hundar ha antikroppar mot herpesvirus. Man uppskattar att dessa antikroppar förekommer hos cirka varannan vuxen hund. herpes simplex 1 och 2, som orsakar munsår och könsherpes. Vid munsår, vanligast vid typ 1, är symptomet röda blåsor i munnen och i området runt omkring denna. Herpes i underlivet, även kallad genital herpes eller könsherpes, är vanligast vid typ 2. Det är en mycket vanlig könssjukdom som cirka var tredje individ har, men alla drabbade uppvisar inte symptom på sjukdomen. Symptomen vid herpes i underlivet är sår eller små blåsor som förekommer på könsorganen eller runt omkring dessa. varicella zostervirus, som orsakar vattkoppor och sekundärt även bältros. Även vid bältros är symptomet röda blåsor, men vid denna sjukdom förekommer blåsorna istället i ett band på ena sidan av kroppen. Den drabbade kan även uppleva svår nervsmärta, och innan utbrottet även en brännande eller stickande känsla på det område som drabbats av bältrosinfektionen. Epstein-Barr-virus, ett mycket vanligt virus som ger körtelfeber men ofta infekterar redan i småbarnsåldern och då inte ger några kraftiga symptom. cytomegalovirus, också ett vanligt virus som de flesta drabbas av någon gång. Kan ge alltifrån obemärkt infektion till ett antal veckors febersjukdom med organpåverkan.
Ehlers–Danlos syndrom
Ehlers–Danlos syndrom (EDS) är en grupp ärftliga bindvävsavvikelser. EDS orsakas av bristfällig bildning av de normalt starka proteinstrukturer i kroppen som kallas kollagen. Kollagen, ett av kroppens grundläggande byggnadsmaterial, spelar en viktig roll när det gäller att hålla ihop, stärka och ge elasticitet till celler och vävnader. Vid EDS finns en förglesning och förändrad struktur i kollagenkedjorna, som normalt binder ihop sig tre och tre och bildar trådar (fibriller) med stor styrka. Detta gör att hållfastheten i vävnaderna blir sämre. Skillnaderna mellan de olika typerna är stora. Hypermobilitetstypen för till exempel med sig kronisk smärta, men den drabbade kan nå lika hög ålder som befolkningen i övrigt. Den som har kärltypen har inte någon oupphörlig smärta, men avlider i regel i 30- eller 40-årsåldern av att aorta och/eller andra stora blodkärl brister. De olika typerna av EDS kan kännas igen av den mix av sjukdomssymptom som dominerar. De som har EDS får tidigt i livet sin kroniska överansträngningssmärta. Muskelsmärtorna är vanligen knutna till en kronisk trötthet i de muskler som oavbrutet måste stabilisera en led på grund av att de ledband och ligament som egentligen ska sköta stabiliseringen inte gör detta eftersom de är överelastiska. Den överelastiska bindväven innebär att en stor del av musklernas dragningskraft inte överförs till skelettet. Muskelansträngningen vid en rörelse kan därför uppgå till 300 procent av den normala. Nervsmärtor uppstår främst som ett resultat av nötning där nervtrådarna löper genom överrörliga leder eller krampaktigt spända muskler. EDS finns hos alla folk i hela världen, är lika vanlig hos män som hos kvinnor, och förekomsten uppskattas för närvarande till en på 5 000 invånare. En intressant iakttagelse är att de vanligare typerna av EDS förekommer i samma utsträckning även hos folk som i tusentals år levt isolerade från resten av världens befolkning. Exempel är maorierna på Nya Zeeland, ursprungsbefolkningarna i Australien och Nya Guinea samt indianerna i Eldslandet. År 2017 utkom en uppdaterad klassifikation av Ehlers–Danlos syndrom som identifierar 13 typer av EDS. Klassifikationen ersätter den från 1998 då ett antal läkare kom överens om diagnoskriterier och nosologi för EDS och angav sex huvudsakliga typer. Klassifikation av EDS har funnits sedan 1988 då 11 typer beskrevs utifrån kliniska tecken och symptom samt nedärvningsmönster. 2017 års klassifikation delar in EDS i 13 sjukdomar. 1998 års klassifikation innefattar följande sex typer av EDS. Den klassiska typen av EDS var den som först uppmärksammades. Här är det fråga om en sällsynt ärftlig sjukdom som kännetecknas av stor elasticitet i huden, bräcklig hud med en tendens till blödning, dålig sårläkning med bräcklig ärrbildning, och uttalad extensibilitet i lederna ("gummimän"). Huden är sammetslen och mycket töjbar (huden på hakan kan dras upp över munnen och ibland ända upp till nästippen). Huden drabbas mycket lätt av blåmärken. Öronen och ögonlock kan tendera att hänga ned en aning, dislokationer av leder är mycket vanliga, till och med före födseln. Man har senare konstaterat att det finns varierande grad av uttryck mellan drabbade individer, uppenbarligen drabbades inte alla lika svårt. Läkarvetenskapen gjorde därför en indelning av den klassiska typen i en svårare och en mildare form. Huden är alltifrånågot till extremt töjbar. Vissa drabbade kan inte dra ut huden mer än ett par centimeter. Huden är dessutom mer eller mindre skör. Den kan i extremfallet spricka mycket lätt och ha mycket svårt att läka. Ärren blir onormalt tunna och sköra som cigarettpapper. Översträckbarheten i lederna är påfallande och lederna kan lätt gå ur led. Detta gäller särskilt i fingrar, armbågar, axlar och knän. Vrickningar, där ledkulorna släpper ur sina lägen, är vanliga. alltför bräcklig hud och bristfällig sårläkning. Klassisk-liknande (clEDS). Cardiac-valvular (cvEDS).
Depersonalisation
Depersonalisation (depersonalisering) är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade individen känner vanligtvis inte igen sin spegelbild och klagar ofta på att livet känns som ett skådespel eller en film, att saker och ting känns overkliga, konstiga eller suddiga. Det kan skilja mellan olika personer, vissa känner igen spegelbilden men frågar sig själv "är detta verkligen jag?". Behandlingen mot depersonalisation består i psykodynamisk terapi och behaviorismterapi, men i de flesta fallen försvinner störningen av sig själv. Borrelia är en bakteriell infektionssjukdom som överförs via fästingar. Det vanligaste symtomet är hudutslag men man kan senare också utveckla nervsmärtor, ledbesvär och ansiktsförlamning. Kraftig infektion kan dessutom ge huvudvärk, trötthet och psykiska symtom. Derealisation, depersonalisation är associerade med just de psykiska symtomen av borrelia. Borrelia är känd som "The Great Imitator" och kan ge många andra neuropsykiatriska symtom som efterliknar schizofreni, bipolaritet, panikattacker, insomnia, ångest samt depression. Estimerat är att 10 000 människor insjuknar i borrelia i Sverige varje år. Det gör den till en av de vanligaste infektionsjukdomarna i landet. Diagnosen ställs via ett blodprov där man tittar efter antikroppar och behandlas med antibiotika. Känslan av att drabbas av depersonalisation beskrivs ibland som att vara ett spöke eller som en film. Hur hårt personen i fråga än anstränger sig, känner hon/han en distans till världen, och den drabbade kan inte förnimma sig själv som normal. Medan den drabbade försöker sitt bästa för att känna sig själv och omgivningen som normal, är det en del i individen som inte orkar kämpa längre. Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt. Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp eller den mentala processen. En person som är drabbad av depersonalisation kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Flertalet i den drabbades omgivning uppfattar oftast inte att individen lider av depersonalisation - den drabbade uppträder oftast helt normalt. Depersonalisation uppfattas som väldigt bedrövande för de flesta drabbade. De drabbade med övergående sjukdom och de som lider av det till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löper ingen risk för samhället, deras grepp om verkligheten är intakt. Tillfälliga moment av depersonalisation är normalt, men en varaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriseras som normalt. Kortare perioder av depersonalisation är noterbart vid stress, sömnbrist, eller en kombination av de båda och efter bruk av droger, som till exempel alkohol, koffein, cannabis m.m. Det blir en mental sjukdom, depersonalisationssyndrom, när depersonalisationen inverkar på det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad person kan uppleva att denne håller på att bli galen, men detta inträffar nästan aldrig. Mentala sjukdomar med koppling till ängslan är ofta kopplade samman med depersonalisation, eftersom olika former av högre grad av ångest kan leda till depersonalisation, likväl som att depersonalisation kan orsaka ångest, då den drabbade känner sig avvikande och illa till mods. Man kan drabbas av depersonalisation när som helst i livet, men det uppträder oftast i de sena tonåren, eller runt 20-årsåldern. Depersonalisationen försvinner oftast vid 30-årsåldern.
