Zonterapi
Zonterapi, (även Reflexzonterapi, reflexologi) är en pseudovetenskaplig behandlingsform inom komplementär- eller alternativmedicin. Zonterapeutiska metoder har sannolikt i olika former existerat mycket länge inom olika folkmediciner. Den moderna varianten utvecklades omkring 1915 av den amerikanske öron-, näs- och halsspecialisten William H Fitzgerald (1872–1942). Till Sverige kom metodiken på 1970-talet. Den svenska ingenjören Karl-Axel Lind krediteras med att ha populariserat behandlingsformen på 1980-talet i Sverige och har lagt grunden för den metod som praktiseras i landet. Enligt zonterapin kan kroppen indelas i olika lodräta skikt, zoner, från huvud till fötter och händer. Vid obalans eller sjukdom reagerar zonpunkterna för respektive organ med att ömma. Behandling ges genom att trycka på dessa och stimulera energi och blodgenomströmning till det sjuka området. Kroppens alla organ anses representerade bland annat på fötterna, och man behandlar oftast där. Zonpunkter finns enligt zonterapin även på öronen och övriga kroppen. Det har gjorts få undersökningar av effekten av zonterapi och resultaten av de undersökningar som gjorts har inte gett entydiga bevis för att den goda effekten som patienterna upplever enbart har orsakats av stimuli av triggerpunkter eller om patientens förbättring lika mycket beror på terapeutens tid och omsorg. Zonterapeuter behandlar matsmältnings- och gallbesvär, urinvägsproblem, oregelbunden och smärtsam menstruation, klimakteriebesvär, huvudvärk och migrän, muskel- och skelettbesvär, ryggskott, öron- och bihåleinflammation, sömnlöshet, oro, stress, förhöjt blodtryck, luftvägsbesvär, astma, allergi och eksem. Många patienter kan berätta om goda effekter. Zonterapi får enligt 1998 års lag inte ges vid cancer, diabetes, epilepsi, epidemiska sjukdomar, tuberkulos, veneriska sjukdomar samt vid sjukliga tillstånd i samband med graviditet. Barn under åtta år får inte behandlas i Sverige. Behandling med zonterapi är inte godkänd av den svenska Försäkringskassan. Svenska Fotzonterapi–Reflexologi-Förbundet, SFRF, kräver en treårig utbildning. Denna utbildning berättigar till titeln auktoriserad zonterapeut och ges vid vissa skolor i Sverige. Kortare undervisning förekommer också.
HRT (behandling)
På grund av cancerriskern med östrogenbehandling används lägsta östrogendos och kortaste behandlingstid, men även lägsta möjliga dos gestagen. Tidigare antogs gestagen minska flera av riskerna med enbart östrogen, men detta har omvärderats av IARC som förordar restriktiv behandling också med kombinationspreparat. Östrogener som används vid HRT innefattar östradiol, östradiolbenzoat, östradiolcypionat, östradiolvalerat, östriol, östron, östropipat, etinylöstradiol, mestranol, och blandade östrogenpreparat (konjugerade östrogener). Dessa kan administreras oralt (som tabletter) eller kutant (via huden som gel eller med plåster). I Sverige ges HRT enligt Läkemedelsverkets rekommendationer från 2004 som bygger på europeiska läkemedelsnämnens (CPMP) utredning om riskerna jämfört med nyttan med behandlingen. Den enda godkända indikationen i Sverige är vasomotoriska symptom, d.v.s. svettningar och värmevallningar, som ger uttalat sänkt livskvalitet. Andra vanliga klimakteriebesvär som sömnstörningar och depression är inte godkända indikationer, så vida de inte kan härledas till de vasomotoriska symptomen. Systemiska medelpotenta östrogener används enbart eller tillsammans med gestagen, som då ges cykliskt, sekventiellt eller kontinuerligt. Vid en cyklisk regim görs regelbundna uppehåll i östrogenbehandlingen, oftast en vecka per månad, och gestagenet ges under två veckor per månad. Vid "kombinerad sekventiell" behandling ges östrogen dagligen medan gestagen ges under specifika perioder i menstruationscykeln. I den "kontinuerliga kombinerade" regimen ges båda preparaten dagligen. En fjärde regim finns, en s.k. "långcyklisk" eller "utglesningsregim", där gestagenet endast ges under en period var 28:e till 70:e dag. Vad gäller den cancerskyddande effekten av gestagen uppnås ett större skydd ju oftare det ges. Vid samtliga kombinationsregimer uppnås ett mer kontrollerat blödningsmönster och med kontinuerlig behandling avstannar menstruationerna helt, s.k. amenorré. Nära klimakteriet ger dock den kontinuerliga behandlingen snarare oförutsägbara blödningar och här rekommenderas cyklisk eller sekventiell behandling. Först två år efter klimakteriet använder man kontinuerlig behandling. HRT:s samtliga regimer är kontraindicerat hos kvinnor med behandlad bröstcancer, då man sett en ökat recidivfrekvens hos kvinnor som fått behandlingen. Det ges heller inte till kvinnor med diagnostiserad trombofili, eftersom de utsätts för en påtaglig risk för djup ventrombos. Kvinnor med planerade kirurgiska ingrepp med förväntad per- och postoperativ immobilisering bör inte få HRT under 4-6 veckor innan operationsdagen. Om detta inte är möjligt behandlas kvinnan med antikoagulantia under tiden som hon är immobiliserad. Behandlingen kan återupptas först efter att kvinnan är fullständigt mobiliserad. Hos kvinnor med prematur ovariell insufficiens, d.v.s. permanent amenorré före 40 års ålder, rekommenderas kombinerad HRT fram tills kvinnan är 50 år för att minska risken för osteoporos. Detsamma gäller kvinnor som gått in i en kirurgisk menopaus efter en bilateral ooforektomi, d.v.s. borttagning av båda äggstockarna kirurgiskt. Ofta tas även livmodern bort och då är inte gestagentillägget indicerat. För övriga kvinnor med osteoporos rekommenderas inte HRT som förstahandsval eftersom riskerna övervägar nyttan med behandlingen, framförallt p.g.a. att den frakturförebyggande effekten i högre åldrar (>, 65 år) endast kvarstår under aktiv behandling. HRT är därför endast indicerat som "förebyggande av osteoporos hos postmenopausal kvinna med hög risk för framtida fraktur, om hon inte tål eller har kontraindikationer mot andra läkemedel godkända för att förebygga osteoporos." Dessa andra läkemedel är supplementering med kalcium och vitamin D eller bisfosfonater.
Menstruation
Kvinnor som drabbas av särskilt svåra besvär i samband med mensen eller av någon annan anledning vill skjuta upp menstruationen kan göra det. De sätt på vilka mensen kan skjutas upp inkluderar hormonella preventivmedel såsom p-plåster, p-ring och p-piller, samt receptbelagda tabletter som innehåller gulkroppshormon (progesteron) såsom noretisteron. Klimakterium eller menopaus inträffar då menstruationerna upphör, vilket hos de flesta inträffar omkring femtio års ålder, med variationer ned mot 45 och upp mot 60. Kvinnan slutar då inneha förmågan att bli gravid, även om enstaka ägglossningar och graviditeter i sällsynta fall kan uppstå så långt som ett år efter sista menstruationerna. Klimakteriebesvär med sömnstörningar, irritabilitet, nedstämdhet och svettningar är inte helt ovanliga, och går oftast över efter ett par år. Menstruationen kan medföra mensvärk, förhöjd aptit, irritationer, känslosvängningar, trötthet, huvudvärk, ryggsmärtor och bröstsmärtor. Besvär som uppstår strax innan menstruationen kallas premenstruellt syndrom och förkortas PMS. En mer sällsynt och allvarligare hormonöverkänslighet är premenstruell dysforisk störning med symptom som liknar depression. Mensvärken kan uppstå innan eller under menstruationen. Denna består ofta av en tryckande smärta i magens nedre delar samt emellanåt strålande smärtor mot korsryggen och ut i ljumskarna. Smärtan är hos de flesta överkomlig, medan vissa får så kraftiga smärtor, illamåenden, diarréer, huvudvärk eller kräkningar att smärtstillande medel kan behöva användas. Värken kommer från muskelsammandragningar, varförörelse kan dämpa smärtan. En sammanställning av forskning som har kommenterats av SBU, visar att det är möjligt att svår menssmärta hos unga kvinnor kan lindras av att vara fysiskt aktiv 45-60 minuter ett par, tre gånger i veckan, jämfört med att vara stillasittande. Kvinnor som får kraftiga blödningar kan behöva använda dubbla mensskydd, eller byta dem på natten. Kraftigare blödningar kan bero på större mängder av ämnen som löser upp stelnat blod, om man har muskelknutor (myom) i livmodern eller använder kopparspiral. Menstruationsstörningar är ovanligt korta, rikliga eller långa menstruationer eller utebliven menstruation, med mera - och är vanligen ett symtom på en sjukdom. Under menstruationscykeln samt ibland vid graviditet kan menstruationsliknande blödningar uppstå. För att hantera menstruationens blodflöde finns på den kommersiella marknaden flera olika sorter av mensskydd, såsom tamponger, bindor och menskoppar. Tamponger är cylinderformade stavar som förs in i slidgången och hålls fast av muskulaturen i slidväggarna, för att stoppa blodet från att sprida sig. Bindor är tunna bomulls- eller av annat tygliknande material producerade plattor med bra uppsugningsförmåga. De finns både som engångsbindor och tygbindor. Varken tamponger eller bindor skall spolas ner i toalett. Menskoppen är en (oftast) silikonskål som förs in i slidan och samlar upp blodet. Den rymmer mer blod än både bindor och tamponger, och behöver inte bytas lika ofta samt går att sova med. Den behöver heller inte tas ut vid dusch, bad, eller toalettbesök. I samhället omges menstruationen av skam och tystnad, och präglas av en etikett som kretsar kring dold och hemlig aktivitet. I offentligheten tar sig detta i uttryck bland annat i att reklam och marknadsföring för menstruationsskydd vanligen representerar mensblodet med en blå vätska för att demonstrera produktens funktion, och genom att mensskydden hålls skymda och undanstoppade. År 2011 publicerade mensskyddsföretaget Always sin första reklambild där mensblodet representerades av en liten röd prick i stället för den blå vätskan. En ny slags mensreklam från Libresse är en film, där kvinnor som utövar olika sporter blöder från de sår de får när de slår sig. Detta grepp kan vara ett litet steg i att avdramatisera rött blod i samband med mens.
